Högt och lågt...

Så var det äntligen dags att igen sätta sig vid tangenterna för att lämna ett avtryck i bloggosfären... Det har gått över tio dagar sen vi sist skrev, men kanske måste det ibland finnas utrymme för att göra små uppehåll. Jag sitter i personalrummet på caféet, och utanför fönstret hör jag kvällens sista fågelkvitter från kiviksskymningen. Bredvid mig småsnarkar Vilgot i en barnvagn, med en fot som sticker ut. Allt känns lugnt och det enda som hörs från själva lokalen är ett dovt brummande från frysrummets kompressor. Vilda är på övervåningens lager och packar varor för stundande leveranser.

Alla tecken pekar faktiskt åt rätt håll nu för vår lilla verksamhet. Äntligen. Jag satt just och bläddrade i "gamla" foton från byggnationen när köket inte var något alls förutom ett sprucket golv och ytterväggar, när caféet var en sliten butikslokal med daskigt gula väggar och en oanvändbar toalett och när vinden var ett härbärge för spindlar, och inte som idag ett fantastiskt litet lager. På något sätt blir jag nästan rädd vid tanken på att vi varit där, mitt i det slitet, med så mycket kvar att göra. Känner ni igen den känslan - att med en bild för en sekund förpassas bakåt i tiden till ett då som man inte riktigt än har bearbetat klart? Nu känns det dock fantastiskt att se resultatet. I vissa stunder fullkomligt bubblar jag av stolthet över att vi fått till stånd allting, och att vi kan ta emot nya nyfikna gäster och gamla råkosträvar med öppna armar.

I andra stunder vill jag dock bara åka hem och lägga mig, och vara ledsen. Trots den stundande högsäsongen då "det gäller att vara på topp" och att "jobba järnet", eftersom att "det är nu pengarna ska in" (för att citera jargongen hos vissa österlenare). Men jag var egentligen inte på topp ens när jag och Vilda började vårt caféprojekt, efter vårt hotelläventyr i Stockholm. Sen trodde vi naivt att vi skulle kommit igång redan i höstas. Och räknade inte med fimbulvintern och heller inte med alla hundratals, ja, snarare tusentals byggtimmar som vi skulle komma att lägga ned i lokalen. Jag har faktiskt varit sjukskriven i en vecka nu. Sjukskriven från den verksamhet som har HÄLSA som sitt främsta ledord. Är det inte lustigt?

Jag vet inte om ni som läser denna blogg helst vill läsa fina recept och se vackra foton och gärna slipper få personliga utvikningar om vilka vi är när vi inte är käcka och glada. I sånt fall får jag ursäkta mitt tilltag. Men det känns så skönt att kunna skriva och vara ärlig. Och kanske känns våra käcka och glada inlägg då också mer ärliga? Läkaren berättade för mig att det var ett friskhetstecken att känna att man behöver bli sjukskriven. Jag har nog länge levt med föreställningen att jag klarar vad som helst, och att man kan jobba alla veckans dagar månader i sträck. Bara man får vila sen. Men nu får det räcka, sen får vara nu, och ingen råkost i världen kan förflytta det mentala berg som ett prestationsinriktat, självfördömande och ett ordningsmaniskt jag kan utgöra. Bara en fru och ens barn som visar vad som är viktigt i livet. Så nu försöker jag släppa kontrollen ett tag, och andas djupt. Och äta underbar levande mat.

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.