Om sorgen över cafét Kiviks Lilla Råa

Cafét från början

Trött på föräldrarnas tjafs

I sommar kommer det laxrosa huset på Eliselundsvägen 49C inte längre ha en smidesjärnskylt med slingriga svarta bokstäver och gröna blad. Den har vi monterat ner nu. Och för första gången på sex år behöver jag inte känna de eskalerande bekymmer veckorna före påsken och sedan under helgerna fram tills i augusti.

Att lämna in konkursansökan var inte lätt, det skedde efter flera års kämpande, inte olikt det jag som jag fajtas med varje dag på hemmaplan; att få min tonårsdotter att äta mindre än fyra kilo socker i veckan, att få sonen att gå på toaletten när han leker som allra mest och att lära Erik att hitta saker som ligger mitt framför ögonen. Alla saker som känns jobbiga men lätta och som jag vet kommer att lösa sig en dag, bara jag inte ger upp.

Fulla av hopp

Under alla år trodde vi att vi skulle få det bra till slut. Erik sa en gång, när vi just fått punktering på bilen under en av våra värsta kriser "Jag ser inte framför mig att vi misslyckas, jag har aldrig sett det för oss." och länge trodde vi på det.

Men för varje månad inpå 2015 när våra marginaler åts upp av valutaförsvagningar och vi förlorade försäljning till konkurrenter som fuskade med både momssatser, ekocertifiering och allmän kvalitet och därför kunde dumpa sina priser. blev det allt tydligare att vi behövde göra något.

Jag fick förbud av vår fantastiska styrelseordförande Anna Katarina att driva caféet och spenderade istället hela sommaren med att försöka rädda Råvarubutiken medan barnen var de enda kvar på sommardagis. Efter alla dessa år är sommarlov något som är dom lika främmande som fast telefoni.

Så gick det ändå inte.

Efter det svåra steget att sätta företaget i konkurs kom en oerhörd lättnad. Jag fick jobb på the Swedish Academy of Realist Art och med det luncher i Simrishamn city, julledighet och sinnesro när jag kom hem. En förnyad lust att skriva efter alla dessa tankezappande år där allt som pågick i min hjärna var SEO, bokföring, prislistor, sociala medier, personalscheman och en konstant fundering över vad jag egentligen hade velat göra med mitt liv. Inte var det det här i alla fall...

...eller?

Nej, jag kanske aldrig glänste i mitt arbete med Råvarubutiken eftersom det till så stor del handlade om ekonomi (som inte såg så bra ut) och administration, men det fanns en plats där jag faktiskt fick uttrycka min kreativitet på ett alldeles speciellt sätt, ett ställe där jag kunde slita många, många timmar om dagen och ända bara känna mig trött i kroppen, inte i sinnet.

Kiviks Lilla Råa var mitt och Eriks kärleksbarn. Vi byggde upp hela cafét (som innan oss varit en butik och helt saknade kök), lade golv, bytte väggar, dealade med inventarier, drog in värme och jordfelsbrytare och jag vet inte vad mer. Vilgot var bara några månader gammal och hade endast en njure så han hade urinvägsinfektioner hela tiden och Erik var ofta på caféet själv, långt in på nätterna. Ibland var vi där båda två, Vilgot låg på någon kudde, Charlize sov hos Zacki och vi åkte från cafét mot vår slottsnära stuga klockan fyra eller fem på natten. Det var livsfarligt för Erik slumrade till bakom ratten hela tiden och en gång glömde han sätta på lyset på bilen och körde fram mot mötande trafik som en spökbil i natten.

Men när allt blivit klart var detta slit något som vi kunde känna oss fullständigt tillfredsställda över. Vi hade världens sötaste lilla café. Kanske lite för liten cafélokal, kanske hade golvet varit bättre i trä, men oj vad bra det blev! Och vad stolta vi var!

Natten innan öppningen

Natten innan öppningen

Och dagstid senare på sommaren...

På alla hjärtans dag 2010 öppnade caféet sina dörrar med Eriks syster, mamma, svåger, min mormor och morfar, mamma och en hjälpvillig danska vi träffat på ett raw food-nyår två månader tidigare. Redan under sommaren kraschade dock Erik av det han utsatt sig för innan vi öppnade och jag stod själv för all mat, förvirrad, överrumplad men ganska glad. Öppettiderna var sporadiska för på kvällarna stod jag och packade paket till råvarubutiken. Vi hade en kollega att dela lokalen med, Daniel Quartey som likt en Gordon Ramsay från Göteborg med rötter från Ghana bidrog med både skäll och uppmuntran och skrämde ibland bort den personal vi lyckades få att jobba gratis. Min mormor, då 87, som stod och diskade medan morfar, då 88, promenerade Vilgot, hade lite svårt att förlåta honom för det. Men han försökte verkligen få dom på sin sida med en aldrig tidigare skådad ödmjukhet.

Trött men glad!

En av mina bästa kreationer som jag fortfarande drömmer om

Raw sicilianska arancinis med en rökig tomatsås

Jag stod i köket året därpå, med en liten Lemoni i magen, och jag har så många underbara minnen av de åren. När jag satt på kvällen och fyllde råa cupcakes med mangokräm och krispig xylitolsötad glasyr medan jag såg på franska komedin "Pastiche" med Cathrine Deneuve. När en kund kom in och grät så nöjd hon var med maten. När jag fick fylla mitt café med begagnade böcker och fick kunder som hade letat "just efter den boken". När jag uppfann den råa kanelbullen. Mina småsystrars rökpauser med kocken Zach - på en hälsokostrestaurang (;-) Mannis och Pippi). När de nya förklädena kom.  När man fick ta pauser och promenera barfota i sanden. När jag satt och somnade av utmattning på Kiviks Kapell när KG Hammar var gäst och alla som kommit och lyssnat satt i en öppen cirkel så att vi lätt kunde interagera. När jag hoppade in i köket med en 10-månaders Lemoni på höften. När jag hoppade in påsken 2014 och avslutade mitt pass med att en timme senare föda Annabel.

Alla bollar våra barn fått äta för att stilla deras tålamod när vi bara skulle...

Charlize entusiasm inför raw food var större innan hon blev tonåring...

Charlize första jobb. När hon stod i kassan, 13 år gammal, bara för skoj och det snabbt visade sig att utan henne hade allt fallit ihop och jag pendlade mellan skuld över att hon jobbade, tacksamhet över att hon fanns där och stolthet över att hon, visserligen utan att någonsin dra på smilbanden, klarade det så bra.

Att kombinera jobb och barn

Men företagets bekymmer och alla små barn gjorde situationen alltmer pressad och jag minns den sommar när jag jobbade skift mellan Kivik och vårt lager i Simrishamn eftersom all personal tog semester samtidigt som cafét var öppet. Och mer och mer blev cafét bortprioriterat. Inte för att det var mindre viktigt utan för att det var mindre akut.

Stressansikte

Min pappa och - kom in 2014, efter Annabels födelse och vi diskuterade igenom en meny. De lagade fantastisk mat ihop och hade jättekul där de stod, båda över 1.92, nätterna igenom och komponerade vårrullar så att de inte skulle se ut som kondomer (lösningen var att färga rispappret). Förra året fick de också driva caféet helt på egen hand då jag, som tidigare nämnt inte fick lägga någon energi på det.

När vi gick i konkurs tedde det sig som självklart att en så skicklig kockduo skulle ta över cafét och jag kände mig väldigt glad över att mitt och Eriks nu lite mer mogna barn, en sen tonåring som börjat finna sin egen identitet, var i tryggt förvar. Dessvärre har transitionen skett på bekostnad av vår vänskap med - och jag känner mig väldigt sorgsen över att lämna KLR i detta skede. Lite som att denna nu vuxna tonåring, utan att man kunnat påverka, gift sig med en partner som har en helt annan världsbild än den man vet att ens barn har.

Och visst är jag tacksam för att - och pappa kom in med energi när min tagit slut, med jättegod mat och lite extrakrut på att marknadsföra vår pärla, men jag kan inte med gott samvete stå för att allt är frid och fröjd mellan oss och - (pappa har jag nästan aldrig bråkat med, förutom den gången när jag var liten och hans dåvarande flickvän Pernilla skaffat sig en uppstoppad krokodil, han berättade för mig att krokodiler var utrotningshotade och jag sa, "Vad bra!" Då blev han arg på mig).

Men nu har jag gråtit min sista tår och släpper Kiviks Lilla Råa fri med förhoppningen att jag i vårt nästa projekt får ägna mig helhjärtat åt det jag brinner för, inte åt administrationen och ekonomin bakom passionen. Jag hoppas att alla som besökt oss under våra sex år in action kommer att minnas Kiviks Lilla Råa med glädje och nostalgi men också att ha med sig att en dag kommer vi att öppna något annat, precis lika hjärtligt.

Tack alla som någonsin besökt oss, även ett stort tack till våra enstaka missnöjda kunder.

Och tack till:
Kate och Josefina, våra främsta kontorspinglor
Zach, Nikki, Ulla-Karin, Juliette och pappa som varit mina ställföreträdande kockar
Henrik för somrarna -11, -14 och -15 och för ditt engagemang under den tiden
Anna Katarina och Elsbet, utan er hade detta sista år varit än svårare
Sanna som alltid varit med oss och lyst upp tillvaron
Mia och Nilla flyktiga hjälpänglar
Bengt och Magnus för att ni höll reda på våra siffror
Niklas, Anders, Nikki (igen), Siri, Sandra, Etta för era insatser i packningen
Carina för ditt genomgående stöd, din entusiasm och glädje (vi saknar dig)
Morten för dina leenden på kontoret
Mannis och Pippi som alltid sommarjobbat hos oss
Anneli och Fabian som satt uppe på vinden ovanför cafét när det var varmt ute
Elise och Maya som passade barnen när vi behövde jobba
Frej, Laura, Marina, Ingrid, Moses, Pia, Nora, Lillian, Siri, Vinga, Erika, Sandra (som t.o.m. jobbade gratis första året), Catharina, David, Jessika, Liv, Oliver m.fl. som har serverat våra fina gäster
Pappa för allt ditt gratisslit samt alla andra släktingar (och Tovor) som ställt upp med både hjälp och ekonomiska bidrag (mamma, Mats, svärmor, svärfar, Emile, mormor och morfar...)
Och till underbara Prillan som varit så genomgående bra i allt vad du gjort och aldrig haft några problem med att balansera jobb och vänskap!
Och Daniel, för ditt mentorskap och din ödmjukhet och vilja att lösa konflikter.


Vilda

Bättre morgnar: hinder för läggning, sömn samt Raw Thaisallad med Reishi

Fortsättning på läggningsritualen:

Tisdag

Vilgot ska sova över hos en kompis, det är tredje gången för honom och det har gått jättebra hittills. Charlize är hemma hos sin expojkvän (de var tillsammans medan hon var 8 till 10 år gammal) som har FF mitt ute i ett övergivet hus på landet. Vi har alltså bara två barn hemma och det känns fantastiskt och lugnt. Och efter vårt misslyckade försök att lägga oss i tid i söndags är vi nu väl förberedda.

Charlize ringer nio och vill bli hämtad. Still on track.

Vi lyckas lägga oss lite efter tio. Eller jag i alla fall. Erik sätter sig på kanten av sängen kvart över tio med tandborste i munnen. 

Telefonen vibrerar.

SMS "Vilgot vill åka hem"

Efter ett misslyckat försök att övertala en mörkrädd sexåring vars kompis redan somnat (och allt är så tyst nu...) åker Erik iväg. Jag tvingar mig själv att vara vaken vilket lyckas en halvtimme eller så. Han kommer hem en timme senare och halv tolv kan vi till slut släcka.

Onsdag

Det spöregnar. Vi börjar förbereda oss för att gå och lägga oss redan halv tio, enligt planen. Barnen sover. Det är städat och fint i köket. Ingen att hämta. 

Jag ska bara gå och låsa husets alla dörrar. Det är sju stycken. Det är jättemysigt att gå runt i vårt stora hem och lyssna på regnet. Jag är inte så mörkrädd här. Särskilt nu när jag vant mig vid provdockan som står i min oinvigda vintagebutik (som skrämde livet av min far varje natt han gick på toaletten under de månader han bodde här).

Men nu låter det lite konstigt ute på lagret. Lite mänskligt på något sätt. Som att det är aktivitet på där ute och inte bara en katt eller regnet på fönstret. Som vanligt blir jag förvånad över mitt eget mod, för jag tränger undan alla tankar på att bli halshuggen av en inbrottstjuv (eller en missnöjd kund) och går raka vägen in till lagret och tänder ljuset.

Det är inte en missnöjd kund. Det är vatten. Det droppar rakt ner i trappen från vinden och rakt ner på golvet från ett annat ställe. Den regnar in!

Jag ropar på Erik och tillsammans letar vi läckor i taket, lägger ut presseningar på golvet, skyddar vindsgods, ställer hinkar, torkar av blöta modem (!) och kollar läget utifrån. Det är ett stort hål i taket där det helt saknas takplattor. 

Ingen skada skedd, läckan påverkade inget mer än golv och trapp (och modem som fortfarande fungerar idag). Men vi går dock och lägger oss efter elva igen.

Slutsats hittills: Det är fasiken tufft att få till det där med att gå och lägga oss före tio varje vecka. Det har fungerat en kväll av fyra. Men vi får fortsätta försöka. Och kanske klarar vi det lagom tills vi tar "morgonstudenten" ;-)

Raw Thaisallad med reishi

(2 port.)

Ingredienser

Marinad

0,5 dl tamari

0,5 dl äppelcidervinäger

3-4 cm ingefära, riven

2 msk mandelsmör

2 msk yaconsirap eller kokosnektar

1 msk sesamolja (rostad, inte raw)

1 tsk reishipulver

0,5 hackad valfri chilifrukt (mindre om det är en stark variant)

lite salt

Sallad

2 morötter, rivna eller spiraliserade

2 grönkålsblad, strimlade (går bra med mangold eller annan kål)

1 vårlök, strimlad

1 röd paprika, strimlad

1 gul paprika, strimlad

1 broccolihuvud, i buketter

1 handfull hackade nötter

Hackad koriander

Instruktioner

Mixa alla ingredienser till marinaden tills du får en slät sås. Blanda alla grönsaker till salladen. 

Lägg alla grönsaker i en ren påse. Häll över marinaden.  

Stäng påsen och knåda/ massera den så att marinaden sprider sig över alla grönsakerna.

Häll över salladen i en tallrik och strö över de hackade nötterna och koriandern.

Finoto! Så gott med lite stingsligt till lunch nu när det börjar bli kallt!

XXX
Vilda

Vecka 1: Somna tidigt (och dagens råa lunch)

Vår första vecka i projekt bättre morgnar består helt enkelt i att gå och lägga oss tidigare. 21:35 påminns vi (med hjälp av Google calender) om att gå och lägga oss och 25 minuter senare om att släcka. Sedan är tanken att båda dessa påminnelser ska ske 5 minuter tidigare för varje vecka, tills vi nått målet att släcka halv tio. 

Under söndagens kväll lyckades vi så släpa oss i säng i tid men släckte något försenat. Och när vi väl släckt, låg vi och snackade ett tag. Och av någon outgrundlig anledning (kanske att Erik fick resa sig för att låsa upp för Charlize som gömt sig på kontoret för att smygtitta på Sense8) tog jag fram mobilen och började snöa in på reddit igen. Gårdagen gick snäppet bättre. I säng i tid, släckt i tid och ingen smartphoneskapad sömnbrist. Bara lite tjafs och filosofiska diskussioner om våra barns språkbruk.

Varför vill vi då gå och lägga oss tidigare?

Det känns bara helt rätt egentligen. Människor sägs vara skapta för det. Att gå upp precis innan solen gått upp för att minimera risken för anfall från rovdjur. Men också...

1. Vakna piggare 

Åtminstone för oss som inte får vakna när vi vill :-)

2. Mindre stressiga morgnar

Säger sig självt. Färre Snooze-tryckningar = mer tid på morgonen. Mer tid = mindre stress. Åtminstone om man klarar av att portionera ut allt man behöver göra och inte klämmer in det de sista 15 minuterna ändå.

3. Bättre hy

Att få bättre hy och se bättre ut är en ganska bra morot för oss. Alla sena/ avbrutna nätter har satt sina spår i form av djupa bekymmersrynkor och ringar under ögonen. Kan man dessutom få mindre slitet hår skulle det inte vara fel.

4. Färre mardrömmar

Tydligen är människor mer benägna att drömma mardrömmar ju senare de somnar. Vet inte om det stämmer ännu. Igår drömde jag att jag blev misstänkt för mord. Inte någon jättehemsk dröm på papper men den var otroligt verklig och superobehaglig! Jag ska hålla räkningen på hur många mardrömmar det blir framöver. 

5. Ibland får man se soluppgången

Så klart beroende på årstiden. Och på hur mycket som finns i vägen för horisonten. 

Dagens superenkla lunch: Curryavokadomos med groddar, frön och nötter

Ingredienser:

(2 portioner)

4 Avokados

4 dl valfria groddar

2 msk citron

Salt och peppar

1 tsk curry

0,5 dl cashewnötter

0,5 dl hasselnötter

0,5 dl solroskärnor

ev. några valnötter

Mosa avokadon i en skål. Blanda med citron, salt, peppar och curry. Blanda med groddarna. Fyll de tomma avokadskalen med röran och strö hackade nötter/ frön över det hela. 

Puss och kram!

Vilda

Barnfamilj och morgonrutiner

Under lätta ögonlock letar sig solljuset fram till lustcentra och jag vaknar som en fjäril, allt är rosa och ljust och jag hoppar upp och tippar på tå iväg till yogamattan efter att ha druckit den liter superfoodvatten som jag förberett dagen innan och som står på mitt nattduksbord. 

Låter det som en spännande början på en roman? Kanske inte. Men kanske som ett überlyckligt blogginlägg som får oss andra att känna oss väldigt inspirerade och ganska misslyckade.

Nej, verkligheten för oss är en annan.

Så här spenderar vi våra morgnar:

Ingredienser:

1 timmes tjat på barn 
15 minuters letande
3-10 minuters frukostförberedelser (beroende på om man har en bebis på armen eller ej)
5-15 minuters städ
30 minuters tidsbortfall av okänt ursprung

Gör så här:

- Tjata på barn som vägrar klä på sig. Tjata på tonåringar som vägrar gå upp. Tjata på partner som vägrar gå upp. Tjata på partner som är för långsam med att klä på sig. Tjata på barn som hellre vill ha en annan frukost.

- Leta efter rena kläder i rätt storlek till tre barn i olika storlekar. Leta efter stövlar. Leta efter den andra stöveln. Leta efter tonårings skolväska som hon påstår föräldrarna har slarvat bort. Leta efter mobil som är på flygplansläge någonstans. Leta efter egna strumpor. Leta efter nycklar.

- Försök att slänga ihop en näringsrik frukost med en hand när du inte orkat städa köket dagen innan.

- Bädda sängarna eftersom de är ute i vardagsrummet, det ser bättre ut med dom bäddade. Men ha också vetskapen att de kommer att vara sönderhoppade om 8-9 timmar.

-Låmna barn för sent till dagis och skola och förundras över vart tiden tagit vägen.

I'm as mad as hell and I'm not going to take this anymore!

Som Howard Beale säger i The Network. Bara att han pratade om mediasamhället. Vi pratar bara om oss själva. Vilket oerhört slöseri med energi våra morgnar är. Och vi vet att vi kan göra saker för att båra morgnar ska bli bättre. 

Så vi har lagt upp en plan på att gradvis få superhjältebloggarmornar med harmoniska familjefrukostar och glada uppvaknanden. Och detta ska ni snart få ta del av. 

To be followed...

Raw kola- och nougatbars

På begäran :-)

Raw kola- och nougatbars

Chokladtäcke

1 dl kokosolja
50g kakaosmör
1 dl kokossocker
1,5 dl kakaopulver

Nougattäcke

100g kakaosmör
1 dl mesquite
0,5 dl lucuma
1 tsk vanilj
0,5 dl carob
1 dl kokossocker (eller mer)
1 dl bovetepuffar (kan uteslutas)

Kolatäcke

20 dadlar (antingen medjool eller blötlagda deglet nour)
1 dl valnötter
1 nypa vanilj
1 krm salt
0,5 dl kokosolja

Chokladtäcke:

Smält kokosolja tillsammans med kakaosmör, blanda i alla övriga ingredienser. Klä är gratängform/ plåt med bakplåtspapper och häll ca hälften av chokladtäcket i botten av formen. Ställ in i frysen.

 Nougattäcke:

Smält kakaosmöret. Blanda med mesquite, carob, lucuma, vanilj och kokossocker. Häll i det puffade bovetet (för extra krispighet).

Kolatäcket:

Mixa dadlar och valnötter i matberedare tills du får en jämn smet. Häll i vanilj, salt och kokosolja. Kör försiktigt igång matberedaren bara så pass länge att kokosoljan är integrerad i smeten.

Montering

Ta ut formen/ plåten ut frysen. Bred på nougattäcket följt av kolatäcket. Avsluta med resten av chokladen. Ställ in i frysen 20 minuter/ kylen 1 timme innan servering.

Lycka till!

Vilda