Vad lurar livet på härnäst?

Erik: Idag om fyra veckor sitter vi förhoppningsvis tillbakalutade i kökssoffan, utmattade men förbaskat lyckliga, efter att ha genomfört invigningen av Kiviks Lilla Råa. Nu börjar den riktiga nedräkningen till datumet utan återvändo. Jag har den där känslan av att veta att jag ska göra någonting, men utan att kunna föreställa mig själv se tillbaka på det. Vi har jobbat så mycket för att få det till stånd att det är svårt att greppa att det är inom räckhåll...

Brr...

En annan spännande nedräkning har varit den där vi såg temperaturen i vårt hus sjunka och sjunka efter att jordvärmepumpen felat (visade sig sen vara en propp i ett undangömt elskåp). Jag ringde mamma och beklagade mig över att det var så kallt, och drog till med att "det säkert har gått under 15 nu...". När jag pratat klart tog jag upp en termometer till rummet som landade på 9 grader. Och när vi vaknade i morse, iklädda underställ och med kalla nästippar, hade det krupit ned till 6 grader. Och då menar jag 6 skånska, råkalla grader. Typ motsvarande -20 jämtlandsgrader. ;o).

Så liten, och ändå...

Kanske var den kokongpåpälsade natten till söndagen också vår kulmen på en synnerligen turbulent vecka... Tidigare i veckan körde vi in i en bil på 11.an utanför Staffanstorp. Sen backade vi ner i ett dike med stor släpvagn, men blev uppdragna av en sexbarnspappa vars son går i Charlize klass, och blev nedkylda inbjuda att sitta ner och äta middag runt ett stort bord och öppen brasa. Den mänskliga värmen vi kände där tinade upp oss rejält... Vi hade en mysig kväll dagen efter där vi träffade vänner och målade upp stora planer för en ny österlensk teatergrupp (nån med teatervana i trakten som känner sug efter att leda en sådan grupp?..hihi..).

Nöten och Vilgot.

För min del vändes emellertid den uppåtgående trenden i att mysa med nära och kära abrubt när jag, helt absurt och rent jävligt, i beckmörker lyckades snubbla på vår hala yttertrapp och landa med foten på en av våra katter. Jag vurmar väldigt för djuren och kan bara samvetsfritt döda mygg och flugor, och var tvungen att se en av våra kattungar lämna jordelivet alltför snabbt. Jag lyckades hulkande få tag på en jourhavande veterinär, men det var redan för sent. Mitt i natten gav jag och Vilda oss ut i skogen och jag grävde en grav till lille Nöten i vilken jag hittade en högst besynnerlig avlång och tung sten, som var formad precis som en liggande katt. Den fick bli gravsten. Och när vi kom tillbaka till huset, satt där mycket märkligt fyra småfåglar och kvittrade. Mitt i mörkret. Jag har inte sett några såna småfåglar på många veckor.

Imorgon har vi vårt första cateringuppdrag. Väldigt litet, och till bekanta. Men väldigt kul. Vilda och jag har diskat järnet för att få ordning på köket här hemma så att vi kan förbereda lite. Otroligt skönt att efter allt stök under veckan få avsluta allt med en skinande diskbänk...