Byggjämmer och märkliga minnen från en svunnen tid...

Erik: Kära vänner, bloggläsare, flyktigt bekanta och alla andra fina människor. Efter snart ett halvårs harvande på Eliselundsvägen 49 i Kivik kryper den egentliga öppningen av caféet allt närmare. Hyllor är på plats, avloppen ska dras, våtrumsfärg ska målas till och ett antal skruvar till ska gå åt. Så urbota trötta vi är på att stampa i sågspån. Och så fantastiskt lång tid det tar att bygga upp ett café och ett kök. Med tanke på att vi nu höjt till spurttempo och även jobbar natt och håller kiviksborna vakna med tjutande sticksågar framåt tretiden på natten, så känns det som om vi kommer bli lediga när vi väl är färdiga. Det är inte mängden timmar i sig som vi lägger på byggnationen som är det jobbiga, det är snarare det frustrerande att inte vara färdig! Lite naivt kan jag ibland känna att det ju var ett café vi skulle driva, inte en byggfirma.

Är Kivik redo för det råa?

Skönt känns det ändå att webshopen är igång och att vi fått ett sånt rakt igenom positivt gensvar från kunder och andra nyfikna. Vi har nu börjat ta saker ett litet steg längre och börjar att paketera mer av våra egna varor, som kommer att hålla jättebra kvalitet och mycket bra prisnivå. Ett exempel är agavesirap som vi kommer att tappa i jättefina, lätthällbara glasflaskor på 500 ml (istället för de flesta burkar som finns i handeln nu på 450 g (380 ml). Flaskorna blir så fina att vi knappt vill sälja dem! :o) Flaskorna går ju sen också att använda till annat.

Nu till något helt annat som jag började minnas tillbaka kring idag på Coop i Simrishamn. Väl i kassakön med korg fylld med broccoli, bananer, äpplen, jordärtskockor och lite annat börjar jag, som jag av någon anledning alltid gör, titta på inköpen hos min framförvarande medkonsument. På bandet läggs upp morötter, kalvsylta, rökt skinka och....två stora gristungor. Nu är väl jag sådan som i grund och botten tidigare iaf tyckt att om vi nu har en köttproduktion så ska vi väl ta tillvara på det mesta (bara jag inte själv behöver äta det). Men när jag stod i kön och visste att jag med mina bra mycket mer resurssnålt producerade vegetabilier kommer att kunna äta bra, må förbaskat bra och inte ha några grisar på samvetet...så kändes det bara konstigt. Jag började tänka på min egen tunga och funderade på varför folk går till konsum och handlar tungor. Sen blev det nästan absurt när mannen bakom mig i kön lade upp tre(!) förpackningar med grisnjure. Broccoli och jordärtskockor kändes på något sätt mer rätt och rent.

På en trevlig ekogård i Brasilien (utan njurar och nazister)

Njurarna fick mig i alla fall att tänka på ett surrealistiskt minne från Brasilien, dit jag i början på 00-talet åkte flera vändor för att praktisera på en landsbygds/miljöorganisation och för att samla material till min magisteruppsats om sojaodling och ekologiskt småjordbruk (som ju är väldigt aktuellt just i dagarna). En gång hamnade jag i alla fall på en märklig experimentgård i södra Brasilien, vid gränsen mot Uruguay där man jobbade med spännande ekoodling av ris kombinerat med fiskodling (karpar som simmade runt riset och rensade ogräs och blev samtidigt feta). På kvällen var det grillning, och jag åt vid tidpunkten kött då och då. Men när man på grillen lassade på en massa njure blev jag snabbt lite hrm...avtänd....och höll mig till sidomaten. Vid bordet började jag i alla fall prata med en trevlig man som bodde på gården, och han beträttade att han var tyskättling, arkitekt och politiskt engagerad och hade bott i Argentina, men att han blivit landsförvisad på grund av en falsk anklagelse. Jag försökte nysta i det hela men fick inga klara svar. Han berättade dock att han hade ställt upp som presidentkandidat för ett mindre parti i det senaste argentinska presidentvalet och att det hade något med det att göra. Men, han berättade också att han var konstnär, och att han gärna ville måla mig en vacker tavla. Sagt och gjort, på småtimmarna rullade han ut en kanvasduk och målade ett fascinerande vackert landskap. Jag var lite påverkad av vinet och rätt så hänförd av mannens givmildhet och mycket trevliga och pratsamma sätt.

Mycket kött i Brasilien

När jag kom tillbaka till min lägenhet i staden Passo Fundo googlade jag den äldre mannens namn och blev något mindre hänförd. Det visade sig att han flytt Tyskland efter andra världskriget och var partiledare för ett Argentinskt nynazistiskt parti. På en websida läste jag en intervju med honom där han föreslog en slags hitlerjugend i de argentinska städerna för att få ordning på ungdomarna och det kriminella slöddret. En rysning gick genom mig och jag kände mig dum som betett mig så trevligt. Fast å andra sidan kanske det var bra och oundvikligt med tanke på min ovetskap. Och tavlan funderade jag först på att slänga. Men jag behöll den.

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.