London två: återkomsten

Klockan 11:00 engelsk tid

Vilda: Erik har hyst en djup fascination inför konceptet "Wholefoods" efter många en raw food-filmer/ teleseminars där dessa amerikanska råfoodare säger att allt är enkelt... det är bara att köpa sitt vetegräs färdigodlat på närmsta wholefoods... så när vi upptäckte genom Eaniegreenies blogpost om det råa London att wholefoods även fanns i London blev han eld och lågor. Jag, en mer erfaren själ då jag besökt flera wholefoods under en julresa till New York (den resan skulle bli en bok med titeln "tretton dagar i New York" och jag har en låda full med material och lite av de vadmuskler jag har idag härstammar nog från mina tre mil om dagen promenader på Manhattan), letade upp den närmsta WF och även en Planet Organic i Notting Hill. Även den sistnämnda var ett tips från eg.

Frukost

När pojkarna senare vaknade hade jag printat ut en färgkarta och kryssat en hel del ställen dit vi skulle ta oss. Till fots. Jag har nämligen utvecklat en mycket hälsosam lösning till min väl dolda sociala fobi och när jag turistar skiter jag fullständigt i de kommunala transportmedlena, kända för att kunna bjuda på socialt obekväma situationer, till förmån för ett mycket trevligare eremitkräftsbeteende: gången. Ni förstår, vi bodde långt ner på Fulham Palace Road, en kvarts promenix från Hammersmith tunnelbanestation. Och från Hammersmith var det inte särskilt långt till Kansington där WF fanns. Efter Kensington var det inte särskilt långt att ta sig upp gneom Notting Hill till Planet Organic och slutligen, därifrån genom Regent's Park till Camden såg inte heller ouppnåligt ut.

Deformerad bild: Vilda med kokosvatten

Det tog oss mellan tre kvart och en timme att gå till Eriks första wholefoods. På vägen dit höll vi varandras hand och log och skuttade (jag kunde inte skutta lika bra med Viggi i babybjörn). Vi pratade om annat än jobbet, lärde känna varandra lite på nytt, vi pratade om husdjur, ex-pojk-/flickvänner och om gårdagsmiddagen. Vi pratade lite jobb också men det var så glatt och positivt så... vi kom till wjholefoods och gapade. Jag började genast fundera över om man kunde se till att utveckla ett gäng wholefoods i Sverige och konkurrera ut alla ica och coop (särskilt de oeko-iga på Österlen!) men Erik stoppade mig och sa att det var bättre att främja små oberoende ekohandlar och, jo, det är väl sant men kunde man inte främja dom samtidigt som man ersatte alla de stora affärerna med wholefoods. Han sa att jag fick gärna sätta igång det om jag ville men att han tänkte koncentrera sig på cafét. Jag tänkte att han nog hade rätt angående prioriteringen. Först Kivks lilla råa, sen whoefoods i Sverige.

Deformerad aubergine: 400 kr/ kilot

Vi plockade ihop en råkostlunch med pressad citron och Braggs som dressing och satte oss på ovanvåningen för att indulgea.

Det var inte billigt men ganska gott och mycket valfrihet. Medan vi satt och åt började Erik återfå känseln i sin fot. Den blir bedövad när man använder den, och vi hade precis gått ganska långt. Han tog sig ner till bottenvåningen och köpte någon slags homeopatisk kräm som han smörjde foten med (varför har Erik ont i foten? för ca 6-8 veckor sedan hjäpte han sina föräldrar att flytta och vi fick en del möbler till cafét, mitt i allt tappade hans far ett enormt skåp i massivt trä på hans fot sedan dess har han vaknat mitt i natten av smärta ibland men när han vilat har det blivit bättre).

Vi gav oss iväg till Planet Organic genom lite snofsigare arkitektur. Det tog en timme till. Väl där köpte vi fyra olika råkakor (pumpapaj, chokladmousse, mincepaj och citroncheezecake) och varsin kopp te och medan Erik vilade foten gick jag runt och plockade ihop en födelsedagspresent till Susie som vi bodde hos. Vi tog lång tid på oss, det där samtalet med Kate Wood i Camden var inte förrän klockan sju så vi ville inte komma alltför tidigt.

När jag insupit atmosfären och snott med mig lite papperspåsar som inspiration åt våra kommande matbärarverktyg tog vi en vetegrässhot i baren. Vetegräset var superblekt och det var inte precis Kamutvete, säkert femte skörden utan solljus. Det smakade inte mycket så äppelklyftan vi fick på fatet var inte till så mycket nytta. Kanske trodde vi att det inte spelade så stor roll, det var bara själva grejen att beställa en vetegrässhot...

Vi började ge oss iväg mot Camden då min mage började bete sig underligt. Den överröstade trafiken med ett oroligt mummel i moll och jag kände att jag borde passat på att gå på toa innan vi gav oss iväg. Men vi fortsatte och plötsligt befann vi oss i no-man-land, från att ha passerat en pub/fastfood-ställe var femte steg promenerade vi nu över broar över tågräls och gick ett bra tag längs med en motorväg. Ingen ville servera vare sig mat eller sprit någonstans. Jag mådde sämre och sämre och funderade på att knacka på i en kyrkoförsamling vars ljus var tänt (OBS inte den på biden) men vi gick vidare och efter motorvägspromenaden bytte vi, Erik tog Vilgot i sele medan jag lutade mig framstupa och på skakiga ben inväntade ett kräkanfall som aldrig kom. Vi gick vidare. Långsamt. Jag andades djupt men blev konstant påmind om att luften jag använde för att försöka må bättre bestod av ca 90% avgaser så jag visste inte om den gjorde saker och ting bättre eller sämre. Dessutom började Vilgot bli ströd av luft och folk och att han var hungrig och jag fick gå och mata honom så gott det gick. Men det gick inte så gott.

Till slut kom vi fram till en pub med jättesnälla tjejer i baren och jag fick sitta ett tag på toaletten och Vilgot fick komma in i värmen ett tag och då började det vända.

Efter fyrtio minuters promenad till kom vi fram till inSpiral i Camden och efter några tuggor mat (tranbärsfylld portobello med gurksallad och rå hommus) var allt nästan bra igen. Förrutom Eriks fot.

Mer om Kate Magic snart...

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.