Ibland inbillar jag mig att det är ödesbestämt att vår familj inte ska ha någon fungerande mobiltelefon. Vad kan det annars bero på att vi inte, förutom i lyckosamma ögonblick då vi otroligt nog hittat både laddare och telefon, har förmågan att hålla rätt på dessa manicker? Vildas mobil har varit borta under lång tid, och har ibland påträffats, för att sekunden senare i princip försvinna i ett svart hål, och sugas bort av antimateria. Det var inte förrän för några veckor sen som denna och dess laddare lokaliserades i samma rum (tursamt sammanträffande kan tyckas). Till vårt stora förtret dröjde det inte mer än någon dag förrän det visade sig att mobilen inte längre gick att ladda. Likt de två i ett par som helt tröttnat på varandra och satt sin relation på "paus" är dömda att sluta i en distansering och ett oåterkalleligt uppbrott, så hade mobilen och laddaren varit ifrån varandra för länge - det fanns inga känslor kvar (eller om batteriet kanske bara är kaputt). Den enda glädjen - eller sorgen - som vi fick av telefonens tillfälliga uppvaknande var en halvtimmes konstant plingande från alla telefonsvarsmeddelanden som legat på lur. Och min telefon ska vi inte ens prata om (jag ska bara skriva lite). Det är den telefonen som vi hävdar "fungerar" när folk frågar om vårt nummer eller om hur man får tag på oss, när de förgäves försökt med den andra.- Nu fungerar den i alla fall!
- Nu har vi hittat den!
- Prova ikväll igen!
...och minst lika ofta...
- Har jag glömt laddaren hos dig?
- Sony Ericsson? Svart? Inte?
Nu hade jag häromdagen varit vid Ninnis Trädgård i Baskemölla Ekoby för att hämta grönsaker, då jag hade fått förhinder och inte kunnat komma dagen innan. Som vanligt hade nån, i detta fall Ninni, försökt få tag på oss för att fråga hur vi hade tänkt oss det hela. En timme innan hade jag hittat min telefon igen och fick skamset berätta att vi än en gång hade förlagt den och att det inte var förrän just precis nyss som den gett oss äran att stifta bekantskap med den igen. Men NU skulle vi vara tllgängliga igen. Varpå jag i ren förvirring lade mobilen på taket av bilen. Och körde iväg.
Så nu står vi här, utan mobiltelefoner. Tills vidare är det alltså mail som gäller. Men var fanken är nu laddaren till datorn...?
Så, nu över till något som vi i alla fall lyckades hålla ordning på - den jättetrevliga frukosten som vi arrangerade för strandyogagruppen här i Kivik. Efter ett pass i Österlensolen kom de till oss för Chiagröt, selleri-äppeljuice och groddbröd med avokado, mandelsmör, tomat och färskmalen svartpeppar. Mmm...
Inlägg
