onsdag 16 mars 2016

Om sorgen över cafét Kiviks Lilla Råa


Cafét från början

Trött på föräldrarnas tjafs

I sommar kommer det laxrosa huset på Eliselundsvägen 49C inte längre ha en smidesjärnskylt med slingriga svarta bokstäver och gröna blad. Den har vi monterat ner nu. Och för första gången på sex år behöver jag inte känna de eskalerande bekymmer veckorna före påsken och sedan under helgerna fram tills i augusti.

Att lämna in konkursansökan var inte lätt, det skedde efter flera års kämpande, inte olikt det jag som jag fajtas med varje dag på hemmaplan; att få min tonårsdotter att äta mindre än fyra kilo socker i veckan, att få sonen att gå på toaletten när han leker som allra mest och att lära Erik att hitta saker som ligger mitt framför ögonen. Alla saker som känns jobbiga men lätta och som jag vet kommer att lösa sig en dag, bara jag inte ger upp.

Fulla av hopp

Under alla år trodde vi att vi skulle få det bra till slut. Erik sa en gång, när vi just fått punktering på bilen under en av våra värsta kriser "Jag ser inte framför mig att vi misslyckas, jag har aldrig sett det för oss." och länge trodde vi på det.

Men för varje månad inpå 2015 när våra marginaler åts upp av valutaförsvagningar och vi förlorade försäljning till konkurrenter som fuskade med både momssatser, ekocertifiering och allmän kvalitet och därför kunde dumpa sina priser. blev det allt tydligare att vi behövde göra något.

Jag fick förbud av vår fantastiska styrelseordförande Anna Katarina att driva caféet och spenderade istället hela sommaren med att försöka rädda Råvarubutiken medan barnen var de enda kvar på sommardagis. Efter alla dessa år är sommarlov något som är dom lika främmande som fast telefoni.

Så gick det ändå inte.

Efter det svåra steget att sätta företaget i konkurs kom en oerhörd lättnad. Jag fick jobb på the Swedish Academy of Realist Art och med det luncher i Simrishamn city, julledighet och sinnesro när jag kom hem. En förnyad lust att skriva efter alla dessa tankezappande år där allt som pågick i min hjärna var SEO, bokföring, prislistor, sociala medier, personalscheman och en konstant fundering över vad jag egentligen hade velat göra med mitt liv. Inte var det det här i alla fall...

...eller?

Nej, jag kanske aldrig glänste i mitt arbete med Råvarubutiken eftersom det till så stor del handlade om ekonomi (som inte såg så bra ut) och administration, men det fanns en plats där jag faktiskt fick uttrycka min kreativitet på ett alldeles speciellt sätt, ett ställe där jag kunde slita många, många timmar om dagen och ända bara känna mig trött i kroppen, inte i sinnet.





Kiviks Lilla Råa var mitt och Eriks kärleksbarn. Vi byggde upp hela cafét (som innan oss varit en butik och helt saknade kök), lade golv, bytte väggar, dealade med inventarier, drog in värme och jordfelsbrytare och jag vet inte vad mer. Vilgot var bara några månader gammal och hade endast en njure så han hade urinvägsinfektioner hela tiden och Erik var ofta på caféet själv, långt in på nätterna. Ibland var vi där båda två, Vilgot låg på någon kudde, Charlize sov hos Zacki och vi åkte från cafét mot vår slottsnära stuga klockan fyra eller fem på natten. Det var livsfarligt för Erik slumrade till bakom ratten hela tiden och en gång glömde han sätta på lyset på bilen och körde fram mot mötande trafik som en spökbil i natten.



Men när allt blivit klart var detta slit något som vi kunde känna oss fullständigt tillfredsställda över. Vi hade världens sötaste lilla café. Kanske lite för liten cafélokal, kanske hade golvet varit bättre i trä, men oj vad bra det blev! Och vad stolta vi var!

Natten innan öppningen

Natten innan öppningen

Och dagstid senare på sommaren...

På alla hjärtans dag 2010 öppnade caféet sina dörrar med Eriks syster, mamma, svåger, min mormor och morfar, mamma och en hjälpvillig danska vi träffat på ett raw food-nyår två månader tidigare. Redan under sommaren kraschade dock Erik av det han utsatt sig för innan vi öppnade och jag stod själv för all mat, förvirrad, överrumplad men ganska glad. Öppettiderna var sporadiska för på kvällarna stod jag och packade paket till råvarubutiken. Vi hade en kollega att dela lokalen med, Daniel Quartey som likt en Gordon Ramsay från Göteborg med rötter från Ghana bidrog med både skäll och uppmuntran och skrämde ibland bort den personal vi lyckades få att jobba gratis. Min mormor, då 87, som stod och diskade medan morfar, då 88, promenerade Vilgot, hade lite svårt att förlåta honom för det. Men han försökte verkligen få dom på sin sida med en aldrig tidigare skådad ödmjukhet.

Trött men glad!

En av mina bästa kreationer som jag fortfarande drömmer om
Raw sicilianska arancinis med en rökig tomatsås

Jag stod i köket året därpå, med en liten Lemoni i magen, och jag har så många underbara minnen av de åren. När jag satt på kvällen och fyllde råa cupcakes med mangokräm och krispig xylitolsötad glasyr medan jag såg på franska komedin "Pastiche" med Cathrine Deneuve. När en kund kom in och grät så nöjd hon var med maten. När jag fick fylla mitt café med begagnade böcker och fick kunder som hade letat "just efter den boken". När jag uppfann den råa kanelbullen. Mina småsystrars rökpauser med kocken Zach - på en hälsokostrestaurang (;-) Mannis och Pippi). När de nya förklädena kom.  När man fick ta pauser och promenera barfota i sanden. När jag satt och somnade av utmattning på Kiviks Kapell när KG Hammar var gäst och alla som kommit och lyssnat satt i en öppen cirkel så att vi lätt kunde interagera. När jag hoppade in i köket med en 10-månaders Lemoni på höften. När jag hoppade in påsken 2014 och avslutade mitt pass med att en timme senare föda Annabel.


Alla bollar våra barn fått äta för att stilla deras tålamod när vi bara skulle...

Charlize entusiasm inför raw food var större innan hon blev tonåring...

Charlize första jobb. När hon stod i kassan, 13 år gammal, bara för skoj och det snabbt visade sig att utan henne hade allt fallit ihop och jag pendlade mellan skuld över att hon jobbade, tacksamhet över att hon fanns där och stolthet över att hon, visserligen utan att någonsin dra på smilbanden, klarade det så bra.

Att kombinera jobb och barn

Men företagets bekymmer och alla små barn gjorde situationen alltmer pressad och jag minns den sommar när jag jobbade skift mellan Kivik och vårt lager i Simrishamn eftersom all personal tog semester samtidigt som cafét var öppet. Och mer och mer blev cafét bortprioriterat. Inte för att det var mindre viktigt utan för att det var mindre akut.

Stressansikte

Min pappa och - kom in 2014, efter Annabels födelse och vi diskuterade igenom en meny. De lagade fantastisk mat ihop och hade jättekul där de stod, båda över 1.92, nätterna igenom och komponerade vårrullar så att de inte skulle se ut som kondomer (lösningen var att färga rispappret). Förra året fick de också driva caféet helt på egen hand då jag, som tidigare nämnt inte fick lägga någon energi på det.

När vi gick i konkurs tedde det sig som självklart att en så skicklig kockduo skulle ta över cafét och jag kände mig väldigt glad över att mitt och Eriks nu lite mer mogna barn, en sen tonåring som börjat finna sin egen identitet, var i tryggt förvar. Dessvärre har transitionen skett på bekostnad av vår vänskap med - och jag känner mig väldigt sorgsen över att lämna KLR i detta skede. Lite som att denna nu vuxna tonåring, utan att man kunnat påverka, gift sig med en partner som har en helt annan världsbild än den man vet att ens barn har.

Och visst är jag tacksam för att - och pappa kom in med energi när min tagit slut, med jättegod mat och lite extrakrut på att marknadsföra vår pärla, men jag kan inte med gott samvete stå för att allt är frid och fröjd mellan oss och - (pappa har jag nästan aldrig bråkat med, förutom den gången när jag var liten och hans dåvarande flickvän Pernilla skaffat sig en uppstoppad krokodil, han berättade för mig att krokodiler var utrotningshotade och jag sa, "Vad bra!" Då blev han arg på mig).

Men nu har jag gråtit min sista tår och släpper Kiviks Lilla Råa fri med förhoppningen att jag i vårt nästa projekt får ägna mig helhjärtat åt det jag brinner för, inte åt administrationen och ekonomin bakom passionen. Jag hoppas att alla som besökt oss under våra sex år in action kommer att minnas Kiviks Lilla Råa med glädje och nostalgi men också att ha med sig att en dag kommer vi att öppna något annat, precis lika hjärtligt.

Tack alla som någonsin besökt oss, även ett stort tack till våra enstaka missnöjda kunder.


Och tack till:
Kate och Josefina, våra främsta kontorspinglor
Zach, Nikki, Ulla-Karin, Juliette och pappa som varit mina ställföreträdande kockar
Henrik för somrarna -11, -14 och -15 och för ditt engagemang under den tiden
Anna Katarina och Elsbet, utan er hade detta sista år varit än svårare
Sanna som alltid varit med oss och lyst upp tillvaron
Mia och Nilla flyktiga hjälpänglar
Bengt och Magnus för att ni höll reda på våra siffror
Niklas, Anders, Nikki (igen), Siri, Sandra, Etta för era insatser i packningen
Carina för ditt genomgående stöd, din entusiasm och glädje (vi saknar dig)
Morten för dina leenden på kontoret
Mannis och Pippi som alltid sommarjobbat hos oss
Anneli och Fabian som satt uppe på vinden ovanför cafét när det var varmt ute
Elise och Maya som passade barnen när vi behövde jobba
Frej, Laura, Marina, Ingrid, Moses, Pia, Nora, Lillian, Siri, Vinga, Erika, Sandra (som t.o.m. jobbade gratis första året), Catharina, David, Jessika, Liv, Oliver m.fl. som har serverat våra fina gäster
Pappa för allt ditt gratisslit samt alla andra släktingar (och Tovor) som ställt upp med både hjälp och ekonomiska bidrag (mamma, Mats, svärmor, svärfar, Emile, mormor och morfar...)
Och till underbara Prillan som varit så genomgående bra i allt vad du gjort och aldrig haft några problem med att balansera jobb och vänskap!
Och Daniel, för ditt mentorskap och din ödmjukhet och vilja att lösa konflikter.


Vilda



2 kommentarer:

  1. Tack själva för allt ert slit och er enorma insats för rawfood-sverige. Det är så sorgligt, alltsammans. Ni förtjänade en bättre belöning.

    SvaraRadera
  2. Tack själva för allt ert slit och er enorma insats för rawfood-sverige. Det är så sorgligt, alltsammans. Ni förtjänade en bättre belöning.

    SvaraRadera

RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RÅkost råkost råkost råkost recept recept recept recept vegan vegan vegan vegan vvegetarian vegetarian vegetarian vegetarian hälsa hälsa hälsa hälsa gourmet gourmet gourmet gourmet RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RÅkost råkost råkost råkost recept recept recept recept vegan vegan vegan vegan vvegetarian vegetarian vegetarian vegetarian hälsa hälsa hälsa hälsa gourmet gourmet gourmet gourmetRAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RÅkost råkost råkost råkost recept recept recept recept vegan vegan vegan vegan vvegetarian vegetarian vegetarian vegetarian hälsa hälsa hälsa hälsa gourmet gourmet gourmet gourmetRAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RÅkost råkost råkost råkost recept recept recept recept vegan vegan vegan vegan vvegetarian vegetarian vegetarian vegetarian hälsa hälsa hälsa hälsa gourmet gourmet gourmet gourmetRAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RÅkost råkost råkost råkost recept recept recept recept vegan vegan vegan vegan vvegetarian vegetarian vegetarian vegetarian hälsa hälsa hälsa hälsa gourmet gourmet gourmet gourmetRAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RAW FOOD RÅkost råkost råkost råkost recept recept recept recept vegan vegan vegan vegan vvegetarian vegetarian vegetarian vegetarian hälsa hälsa hälsa hälsa gourmet gourmet gourmet gourmet