Vad man skulle kalla en rejäl resa

På en kall onsdagsmorgon när solen knappt gått upp tassar en trött barnfamilj ut genom dörren på sitt lilla förvintriga krypin. Den tunna dimman luktar av skogen omkring men också lite lätt metalliskt. Modern är på dåligt humör som vanligt, försöker skrika viskandes på fadern för att inte väcka deras inneboende som ligger och sover i vardagsrummet. Fadern grymtar i sin tur, sparkar lite på däcket innan han sätter sig i förarsätet. Köra, köra, köra... när tar det egentligen slut? Men han vet när det tar slut... detta är nämligen sista körningen på flera månader. Varför kan han inte vara tacksam över det, undrar den körkortslösa modern.

Fadern lämnar av sin lilla familj vid Triangelns tågstation och kör själv iväg för at lämna bilen i säkert förvar. Modern handlar färdkost. Hon passar på att låta alla frossa i emotionellt ätande nu så här innan det blir omöjligt, innan alla frossar i frukt och gör sig av med allt det dära nedtryckandet av obekväma känslor genom falafel, choklad och ostmackor. Ostmackor blir det till färdkost, men också lite från butiken bredvid "Gateau" (kaka på franska). Där lyxar hon till det med marängpaj och brownies och tänkte snart... snart... hon kan nästan känna lukten av djungeln och om hon blundar hör hon kanske även antydan till syrsor och färgglada fåglar. P.g.a. en ordentlig kris har hon gått upp 7 kilo på en månad trots att hon ammar två barn. Hon har aldrig vägt så mycket i ett ogravidt tillstånd förut och vikten kom inte i samband med den senaste graviditeten utan helt och hållet efteråt. Sliten är hos också. Hon och fadern ser båda lite smått kriminella ut på passfotona de tog härom veckan. Han med vildvuxet skägg, hon med ofrivilliga dreadlocks, båda med tydliga svarta ringar under ögonen.

Flyget till New York går bättre än väntat, trots att stora dottern kräktes av turbulenser. En gång i plastpåse, en gång utan. Efter åtta och en halv timmes resa är familjen framme och bestämmer sig, trots två timmars köande in till Newarks passkontroll och en snart sovande lillepåg att ta sig in till Manhattan innan de ger sig vidare till JFK. De har trots allt tretton timmars väntetid mellan flygen.

På Manhattans lämnas de av vid Schwartz luggage storage som befinner sig på andra våningen av ett bostadshus, en kvinna med ett trött men genuint leende, stora ringar i öronen och en stor bullig keps tar emot och räknar ut ett något sånär rabatterat pris eftersom de vanligtvis tar betalt per dag.

"38 dallas' dad allright?"

De ger sig ner till första bästa Deli, köper äggsalladsmackor och upptäcker att även de minsta affärerna på hörnan kan ha raw food. Därför köper de även en påse Grawnola med valnöt & fikonsmak för åtta dollares.

De ger sig ner från trettiosjätte mot femtonde gatan, stora dottern tar många bilder, de hör en äldre man som sitter på en rullator berätta om sin första fru och om sitt medlemskap i svensk-/brooklyniternas baseball-förbund, planer görs för att klämma in en runda till Empire State Building, "Åh, vi måste bara ta oss till Cornelia Street" säger modern som varit i New York i totalt tretton dagar och anser sig vara en expert på området. Men de når till slut sitt mål, One Lucky Duck på Chelsea Market, shoppar loss och tappar musten. Klockan är nu tre på morgonen i Sverige, lillpågen somnar i vagnen, lilltösen sover djupt sedan länge och stora dottern förstår inte hur hon ska orka, inte alls!



En promenad och en taxifärd senare lägger de sig och sover i olika konstellationer för att skydda väskor och göra det bekvämt för barnen. Fadern som normalt sätt måste ligga på en bekväm madrass med öronproppar och skygglappar somnar nu på rygg på en stenhård bänk med öppna butiker och andra flygplatsljud. Modern med en arm över datorväskan, benen över andra bagage och lilltösen i den andra vaggvikta armen.

Även detta flyg går snabbt och smidigt. Stora dottern beklagar sig endast över att Cowboys & Aliens �eA4r dubbad på spanska.

En måltid avnjuts på San Josés centrala busstation: En talrik blandat ris och bönor, stekt ägg, friterad ost, toast och stekt banan. Ögonen hela tiden på de fem stora väskorna och på de tre mindre, däribland datorväskan med det värdefulla innehållet (dator, ipad men framförallt modern och faderns underbara kindlar (frivillig produktplacering!)).

En tretimmars bussresa upp och ner bland bergen. Barnen sover och svettas i mängder.

Roberto hämtar familjen i San Isidro och hjälper dom att packa in alla väskor. "Egentligen är det mycket nära, Finca de Vida" säger han "men man kan inte köra fort"

Och ganska snabbt förstår de varför. Inte någon väg de någonsin blivit körda på (och fadern har kört skabbiga vägar i Brasilien, modern i Senegal) har kommit i närheten av denna. Faders undrar hur långt han hade nått med familjens volvo. Roberto berättar om alla ticos som sålt sina bondgårdar till amerikaner för en motorcykel, ett hus någonstans, en hemmavideoanläggning... amerikanerna har sedan sålt gårdarna dyrt genom amerikanska fastighetsförmedlare. "Det är samma längs med stranden" säger han. Hans farfar hade sålt en gård i området för en summa motsvarande 300 spänn för trettio år sedan.

Barnen gapar och pekar på vattenfall och lianträd och efter ytterligare en och en halv timme är de framme...

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.