Det gör mig faktiskt riktigt ledsen...

...och jag känner mig som en tonåring på youtube, en hysteriskt snyftande näsdukstjej med ilska i kroppen (mot vem?) och sorg i hjärtat.

Bild från IMDB

Philip Seymour Hoffman är inte längre med oss och jag kan inte riktigt släppa det.

Jag önskar att jag kunde ladda ner hela hans filmografi och spendera några dagar med att säga adjö i min egen takt men mina barn skulle nog bli hungriga och dessutom vet jag inte om jag skulle våga se Capote igen. Det är utan tvivel hans bästa men min mages våldstolerans har sjunkit för varje barn som legat där inne.

Är det då okej att sörja någon man aldrig mött och aldrig någonsin skulle fått chansen att möta (jag bedömer, med ett uns förtvivlan, mina ungdomliga skådespelardrömmar som ganska måttligt troliga att besannas)?

Det han spred, det spred han ju till mig. Att se på honom var ibland en sådan njutning att filmen i sig kunde vara hur kass som helst, det var ändå värt att se den, för hans skull. Mission Impossible 3 till exempel. Har ingen aning om hur bra filmen i sig var. Jag vet bara att jag har en bild av honom på toaletten. Hans onda ansiktsutryck. Hans genuinitet.

Och vem ska spela Plutarch nu? Och vem ska spela så förbaskat innerligt äkta snobbig som han kunde? Samtidigt som denna seriositet känns det som att det var han som uppfann ordet to shart.

Att aldrig få uppleva den genuiniteten igen. Det är väl okej att sörja?

Vad har ni för minnen av Philip?

Snyft,
Vilda

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.