Gräsänkans återkomst

Så vart man ensam igen. Kire är på vift och denna gången kan jag inte ens nå honom förrän nästa söndag.

"Vad ska du göra sen?" Frågar Christel, vår granne och ledamot i Brösarps hyresgästförening när jag berättade.

"Nä... Ingenting"

"Jag är mycket för jämlikhet o så"

"Jo, jag me. Fast han behöver det mer än jag." Det låter lite tamt, men det är ju så,"jag ska ut och vandra i höst."

"Ja det är bra det." Säger hon, tackar för den lånade bilnyckeln med en försiktig nick och går in till sig.

Jag har städat hela nedervåningen. Det såg förjävligt ut när vi kom innanför dörren. Men jag har städat och jag har följt med barnen till lekplatsen och gungat och åkt rutschkana och så har jag lagat mat, ammat Lemoni till sömns, spelat kort med Challan och myst med Vilgot. Jag hade alltid rent och städat hemma när jag var ensamstående. Så också nu.

Erik åkte till Ödeshög imorse, efter att ha fått iväg månadens nyhetsbrev, och efter fyra stängde han av telefonen och sätter inte på den förrän han har blivit upplyst om tio dagar.

Själv består min upplysning i att skala ner ambitionsnivån och komma tillbaka till det viktiga i livet. Idag fick vi en förfrågan om att absolut inte pynta en beställning med hjärttejp och klistermärken. Kanske är det också en avskalningsprocess personen i fråga går igenom.

När var sist ni hade en rejäl nerskalning i livet (mer eller mindre ambitiöst)