Skåne Tranås idrottsföreningsloppis, 10 minuter efter öppning
Tomelilla och Esperöd i lördags och sedan Virrestad och Skåna Tranås i söndags. Dessa enorma idrottsföreningsloppisar som triggar mina nedärvda loppisgener och får mig att fylla säckar med gamla traditionella 50-tals dukar, böcker till antikvariatet och vintagepussel... vad ska man ta sig till när man bor på Österlen?
Kanske har vi svaret där? Kanske är detta grunden till att vår vind är (var!) fullproppad? Mem förmodligen har det djupare rötter än så.
För er som inte varit på en idrottsföreningsloppis går det till så här. Om loppisen öppnar 13:00 får man oftast komma till redan 12:30 och gå runt och spana in det man vill ha. Fast att gå runt är inte en bra beskrivning på vad man gör. Om man är hänsynsfull och mesig som jag går man runt folkmassorna, ställer sig på tå och sneglar lite mot borden på de ställen där det endast står korta människor. Om man verkligen vill kan man ställa sig och titta på julprylar i och för sig, för vid julprylarna står aldrig någon.
När man (= de andra mindre mesiga) väl valt ut sitt objekt står man fastfrusen kvar och väntar på visselblåsan som säger att nu är det dags att shoppa. Om man då har valt samma skatt som någon annan blir det budgivning. Loppisförsäljarna är tuffa i början för att sedan slappna av efter en timme och efter en och en halv får man köpa en påse för 50 kronor (på vissa ställen är det en matkasse, andra en sopsäck, i Esperöd var det en banankartong för 20 kronor).
Jag kommer oftast dit runt slutet och kan fylla kassar allt vad det går. Men igår ville jag och Erik gärna vara i tid för att vi visste att vi antagligen missade det bästa. Men beslutet innebar trängsel, klaustrofobi och uppgivenhet och efter den första loppisen igår ville Erik inte vara kvar så jag tog Skåne Tranås ensam.
"Jag kan ju ta bussen hem klockan fjorton trettioåtta!" sa jag och log både utåt och inombords.
Upprymd och med en otrolig befrielsekänsla över att få gå på loppis utan barn skyndade jag mig in på idrottsplanen tio minuter innan försäljningen började. Precis till höger när man kom in stod skattbordet och jag försökte dippa in där det såg glest ut men det gick inte så bra. Det glesa var en illusion.
Så istället gick jag till prylbordet och upplevde detsamma. Visselpipan blåste. Jag tänkte fan också! Nu missar jag ändå allt det fina! Jag skyndade mig till leksaksbordet och försökte sträcka mig efter ett pussel men nådde inte fram, gick istället till tygtältet följt av bokbordet men ingen lycka någonstans. Jag var totalt utefryst av de gamla prylarna, deras suktande beundrare och en och annan inkognito antikhandlare.
Jag tänkte att jag borde ha hållt mig till 50 kronorspåsarna och kommit sent och gick mot möblerna som av praktiska anledningar inte kan vara omringade helt och hållet då det skulle behövas ett tusentals till för att omringa möblerna. Jag tänkte egentligen bara strosa runt och vänta tills trycket lättade. Men ödet ville annorlunda:
Där, mitt emellan redan köpta stolar, reserverade med en liten röd lapp, stod två fantastiska stolar i massivt trä. Lagom nötta (= jättemycket), fruktansvärt fula och slitna sitsar (militärtyg!) men de sjöng en sång för mig och regn och blåst upphörde när en stråle från himmelen... ja, ni fattar.
Jag skickade bilden ovan till Erik men han svarade inte så jag tog saken i egna händer. Jag köpte båda för 50 kronor.
Efteråt var allt ointressant. Det skulle dröja länge tills bussen gick så jag hade gott om tid att fynda men ärligt talat var det det sämsta utbudet jag varit med om på en sådan loppis. Jag köpte en docka, en pekbok och en ballongdans 33:a LP, och Anne på Grönkulla.
Jag bar stolarna ett par kilometer till busshållplatsen och satt där och läste Anne på Grönkulla och väntade timmen som var kvar tills bussen skulle komma. När stolarna kom hem var de dyblöta och ledsna, men jag ska göra mitt bästa för att få dom på bättre humör.
Visst behöver vi den där konsumtionsstrategin?
Kärlek,
Vilda
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar