Familjen Rosenblads äventyr fortsätter

Jag halkar igen. Jag stöter ut ett litet skri men väcker inte Lemoni som ligger på mig som en storsäck lök. Ingen annan reagerar heller längre.

"Hur långt är det kvar?" Charlize har varit otroligt tapper i allt det här. Vi hade en lite tuff ordväxling när vi lämnade bilen men jag insåg snabbt att jag begärde för mycket av en tolvåring under en månfri midnattshimmel och hon insåg att hon var tröttgrinig. Nu är hennes humör uppe och hon klagar ingenting. Hon ropar till lite då och då när hon tror att hon hör något djur eller ser skuggan av en mördarsnigel men det är allt.

"Vi vet inte." Säger vi båda.

Och det är dagens sanning. Vi har gått i tjugofem minuter nedför en brant och svängning backe med mobilens skärm som enda belysning och har ingen möjlighet att veta hur långt vi har kommit eller hur långt det är kvar.

Tidigare idag har vi fått upp bilen igen. Vi lastade ur den och Charna hjälpte oss att köra. Det var dock inte så enkelt som han lovat under gårdagen. Bilen är en gasbil och något av det svagaste han kört. Aldrig tidigare har han haft så svårt att köra upp en gästs bil.

Efter ett hundratals meter konstateras det att det är för mycket tyngd där bak så Challan får flytta fram. Själva får vi sätta oss på motorhuven, jag i mitten och Erik på höger sida, medan Charna gasar på allt vad han kan. Lite skräckblandad förtjusning slår oss, för mig mest skräck. Jag vet att om jag tappar fästet är det kört, då blir jag totalmanglad. Erik säger att jag kan hålla i honom men jag ser inte hur det skulle hjälpa.

Efter halva vägen är det dock Erik som tappar greppet och börjar halka av. Nu är det han som håller i mig och han låter inte fullt så säker.

"Stop!" Ropar jag, ingen respons. Charna gasar på. "Stop!"

Erik hänger alltmer löst, jag blir rätt orolig.

"Stop!"

Jag vet att han inte blir totalmanglad som jag om han skulle tappa taget. I bästa fall ramlar han av bort från bilen och slår sig blodig. I värsta fall kapar bilen ett av han ben eller båda.

Jag ropar igen men Charna hör inget. I ren desperation lyckas Erik kasta sig över mig och knacka på rutan. Varför tänkte inte jag på det?

Charna stannar. Bilen kommer inte ner igen. Vi måste lämna den i Sassofortino och gå up och ner om vi vill göra fler utflykter.

Rom var långt och under tiden lär sig Erik att köra som en italienare. Väl där ser vi Colosseum och bevittnar tonårsfans som klämmer utanför SAS Radisson i hoppet om att se en glimt av ett lokalt pojkband, Charlize svor på att hon sett dom när de ställde sig på balkongen. Synd att det inte var One Direction. Klockan blev snabbt absurt mycket och vi fick bråttom att ta oss hem innan mörkret föll.

Färden till Rom käkade upp mobilens batteri, dels jobbmorgonen men framförallt kartanvisningarna för infarten, så vi laddade den en halvtimme på ett café. Men färden ut ur staden var ännu drygare och trots att jag stängde av apparaten var batteriet på nytt förbrukat när vi hade kommit knappt halvvägs. Vi kunde alltså inte kontakta våra värdar för att få hjälp ner och när vi insåg att den lilla ficklampan låg kvar i tältet och att den stora inte fungerade ens efter batteribyte började vi tappa modet. Skulle vi behöva ta in på hotell i Grosetto och på så vis spendera två dygns dagsbudgetar? Kunde en av oss famla ner i mörkret och hämta ficklampan för att sedan komma upp och hämta de andra?

Ganska snabbt insåg vi att den bästa lösningen var att stanna på en restaurang och hänga där i en timme så att batteriet var laddat till hundra när vi sedan väl kommer och tog oss ner.

Mannen bakom disken hade bott i Sverige för tio år sedan, alltså samtidigt som jag bott i Florens, och var både vänlig och stolt över ställets hemmagjorda pasta. Vi beställde juice men kände att det var klent med tanke på att vi skulle stanna kvar en dryg timme för att ladda till max. Så vi beställde även bruschette, en med en citronig sparrisröra och en med porcinikräm. Och så satt vi där utanför, jag, Erik, Challan och Lemoni, lekte tan, hade sönder glas, vaktade en sovande Vilgot och klockan blev tio och stället stängde. När vi körde därifrån hade vi 67% laddat batteri.

För att inte försämra våra odds ville vi inte använda karttjänsten utan gissade oss till vägen hem och efter många kurvor och kullar passerade vi skylten till våran by.

Sassofortino var så tyst som man kunde tro att det skulle vara klockan tolv och tystare blev det ju längre ner i dalen vi kom.

Tio i ett är vi till slut framme vid tälten, Vilgot gick den sista vägen mellan Erik och Challan och berättade hur stark han var, hur stark Challan var, pappa och mamma med. Och Lillan, hon var lite stark hon också, men inte mycket.

Nu är vi rätt trötta faktiskt. Och kroppen den gör ont. Men fridfullt är det att ha semester.