Det var nog inte meningen att vi skulle bo på en strandnära camping. För det visade sig att de pass vi åkt tillbaka till Brösarp för att hämta, de var nog kvar på köksbordet ändå. Så när vi äntligen kommit fram till campingen i Marina di Massa och de bad om i documenti så tömde vi bilen och vände upp och ner på allt och fick åka därifrån utan en riktig plan på hur vi egentligen skulle lyckas bo någonstans i Italien om det nu krävdes documenti överallt...
Men under gårdagen hade vi googlat upp ett ställe under våra få surf utomlands-minuter som inte verkade vara lika kinkigt. Jag stötte på det under sökorden cheap accommodation Toscana och det verkade vara lite likt det ställe vi bodde på i början av vår resa till Costa Rica. Det var lite drömskt att läsa om och kostade 18,50 EUR/natt för hela familjen! Vi kontaktade dom och tänkte att vi skulle chansa men efter natten vid Gardasjön vaknade Erik med andra tankar. Vi skulle ju ha vanlig familjesemester. Vara med ungarna på stranden och slappna av, läsa böcker och låta dom leka loss på en campinglekplats.
Så det var Nottoli vi kontaktade när vi nobbats av Camping dal Pino (den vi sovit på natten innan hette Camping Alpino), Charna som höll i stället svarade och frågade vart vi befann oss. Massa, svarade jag.
"Ah! Massa Marittima?"
"Yes, exactly" svarade jag och undrade hur han visste att vi befann oss just i Marina di Massa, Staden Massas maritima område.
"It's about an hour from here." Sa han och knappt en kvart efter att vi anlänt gav vi oss iväg på nya äventyr.
V svor över hans prognos ganska många gånger efter att ha släpkört genom tätpackade Toscanska badorter och efter att vi ännu inte kände igen namnet på några av de närliggande orterna efter tre timmar. Tills vi körde förbi Massa Marittima. En helt annan ort. Just en timme från Nottoli.
Efter att ha följt köranvisningarna genom fantastiska bergsbyar med utsikt nådde vi grusvägen nedåt och började köra.
"Alltså, no way att vi kommer upp härifrån."
Erik upprepade mantrat efter varje branta backe.
"Inte med er och allt bagage alltså. Vi kommer att få bärga bilen härifrån."
En kuslig känsla av Hotel California grep tag om oss ju närmare vi kom och när vi efter två kilometers brant väg äntligen var framme och ingen mötte oss var vi rätt skraja. Var detta vårt öde? Var det meningen att vi skulle tvingas iväg till Italien och sedan fördrivas till en gård mitt i ingenting och bli offer för ett par galningar som lockar till sig inte ont anande hippiefamiljer och... Ja, inte vet jag. Men ville jag få reda på det mitt i natten när vi låg i åra tält och slumrade?
Men när Charna visat oss runt och barnen lät och betedde sig på ett helt annat sätt än vad de brukar dämpades så småningom mina rädslor. På kvällen lagade Challan mat och låtsades vara Gordon Ramsays ersättning och erbjöd sig glatt att diska efter maten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar