Drömmar om storhet, idéer om det alldeles egna.

Vilda: Jag har på sistone besökt tiotals designbloggar om dagen och förundrats över vackra foton, gapat åt häftiga hantverk, känt mig liten och obetydlig i mitt inneboende men ännu ej utnyttjade konstnärsskap. Jag vill också skapa, tänker jag jag vill också fota fötter vid gröna telefoner, rangliga barn som glupskar i sig sin frukost, suddiga landskap och neonupplysta tomma väggar på turistparadis. Jag vill också skapa underverk med garn och stickor, tillverka pärlor av använda ulltröjor och göra om en stol till en guldtavla med äldre anor.

Så hamnade jag på en vanlig matlagningsblogg i jakt efter ett recept på lila zucchinipasta. Italiensk mat. En bild på rå vit pasta, råa hårda bönor, färska kryddor, lite salt och vitlök. Plötsligt väcktes lukterna från Italien till liv igen. Första rätten jag tillagade efter att jag lämnat av min dåvarande snart blivande ex-man och vår dotter på flygplatsen i Milano, första året jag skulle spendera sommaren utan henne? Mini-Farfalle med smör, solmogna cocktailtomater från saluhallen i Florens, skurna i fyra delar, grovsalt och kapris. Den dagen förstod jag att det skulle vara lätt att vara vegetarian i Italien.

Utöver minnen dök någonting annat upp i mitt huvud. Någonting jag vagt kände igen från min tid som strävande författare i Lund (jo, den drömmen när jag än...). En liten gnista. Början till kreativt skapande. Plötsligt blandades vitt vin med irish moss och vindruvor, Majstortellini med röd pesto och låtsasbacon hej vilt där uppe och jag skapade flera recept som jag vill testa när vi kommer hem. Men vi började med att hotta upp en gammal Anne Wigmore-klassiker: valnötspatén.

Här är den med lager av oliv och kapris-röra samt skivad avokado.

(Till resten av familjen lagades en kantarellrisotto på fullkornsris, efter en och en halv timme var riset fortfarande krispigt men verkade ändå uppskattas. Vi var iaf utmattade.)