Det bortglömda barnet

Våra morgnar nuförtiden: tårna uppätna av svältfödda katter

Nej, den där är inge glömd alls!

Vilda: vissa kanske undrar "Men, hade inte ni två barn? En större tjej va? Blond, typ i skolåldern... eller?" Jo, det stämmer. Det finns inte bara en pottgående badrumsvasksbadande och duriansmaskande bebis i våra liv. Det finns även en tuff brud med fantastiskt stort hjärta och lika stor stolthet och envishet som sin mor i vårt hus. Av någon anledning känns det som att den där bruden befinner sig längre bort från mig nu, sedan cirka sju månader tillbaka. Jag ser henne knappt. Hon kastar sig in till grannen så fort hon kommer hem och när man tvingar henne att stanna hemma sätter hon sig framför Sims 2 Djurliv fastän jag sagt att hon inte får (hon hittar alltid det där lilla hålet i min uppmärksamhet, när Vilgot håller på att ramla från nåt högt skåp, eller när Erik slår stortån i hatthyllan och bryter ihop eller när jag fått svar från en leverantör som begär betalning via paypal inom tretton minuter).

Någon letar desperat efter kärlek där föräldrarna brister

I veckan var det lov och hon passade på att vara ännu mer frånvarande. Efter ett turbulent besök av Tova och Saga där ett filmmanus författades men aldrig filmades och där Greven Sparre från Kronovall slott förmodligen ringde polisen efter att ha upptäckt frenetisk ficklampsrörelse mot sitt slott följt av avgrundsskrik (hur skulle han kunnat gissa att dessa kom från två åttaåringar som trotsat sina föräldrar) så var det dags för min lilla tjej att spendera ett par dagar hos dom.

Att Charlize har haft lätt för att undvika ALLT socker har gjort mig både förundrad och stolt. Det började förra året då jag lovade att hon skulle få 200 kronor om hon klarade att inte äta något socker fram till jul. Hon förhandlade sig till 250 och la av helt och hållet. När hon spenderat en sockerstinn julsemester med den isländska delen av sin familj valde hon vid hemkomsten att fortsätta vår lilla deal och sa "mamma, nu är det aldrig mer socker". Sedan dess har hon tagit sig igenom dagslånga släktkalas med femton fikapauser och nya kamraters födelsedagar med rå tårta i egen matlåda. Endast vid ett fåtal tillfällen har hon försökt att få mig att äta socker för att hon själv skulle få en ursäkt att bryta mot sitt självvalda tabu.

Ett tillfälle var en helg hos mormor och morfar. Det var nyttigt att känna hur man mådde efter det. Ett annat tillfälle var nu, när hennes gamla bästis hördes klaga hos sin mamma "... men henne kan man ju inte fira Halloween med, hon äter ju inte godis..." Självklart fick hon fuska sa jag när hon frågade, men var nu försiktig så du inte mår dåligt igen. Jag vet inte hur dåligt hon faktiskt mådde men detta kom hon hem med efter en komplicerad hemkomst i söndags natt:

Och efter att ha tagit fotot slängde jag i mig en romersk båge utan att inse vad jag höll på med (jag spottade ut den, men gamla vanor dör hårt hehe)

Så nu är vi ensamma hemma och äntligen fick jag tillfälle att hänga med min älskade dotter. Vad är då roligare än att laga lite mat ihop. Baserat på kylens innehåll slängde vi ihop lite grejor och när det var klart hade Charlize lagat råpasta med en vit sås bestående av pinjenötter, kokosmjölk, svartpeppar, näringsjäst och lite cayenne. Jag la till några gröna blad och lite kapris för sältan. Mams!

Här är någon hon inte glömmer...