Lyktor och panering, det handlar om glädje...

Vilda: Lyktorna lysa sällsamt på skolgården idag, barnen har firat sankt Martin med eldshow, kaka och skådespel. Som jag förstår det var Sankt Martin en man som gav sin kappa åt en frusen tiggare och sprang och gömde sig efteråt så att ett gäng barn fick leta upp honom. Eller något liknande. Hur som helst var budskapet lika vackert som den österlenska ruggiga höstnatten: när ljuset inom en är starkt så ska man göra sitt bästa för att dela med sig av det medan måste man lära sig att ta emot när det är svagt.

Jag har varit väldigt dålig på det andra på sistone. Erik har varit utarbetad, ledsen och rädd den senaste tiden. Jag förmodar att jag själv också varit det men det som präglar oss mest är hans stress över allt som finns att göra, allt som borde finnas att göra, allt som inte ännu har fått sättas igång och ekonomin på både det privata och det professionella planet. Utan inkomster från företaget samtidigt som utgifterna rullar på kan man inte låta bli att känna att det kliar i fingrarna.

Igår körde vi till Lund igen, denna gången för att göra en ny omgång undersökningar på Vilgots njurar. När vi kom dit, försenade på grund av vägarbete, visade det sig att vi skulle varit där redan på förmiddagen för en annan undersökning. Ännu någonting att stressa över. Men jag bannade Erik och sa att jag inte visste hur mycket mer jag orkade av hans konstanta stressande och att han fick anstränga sig för att vila upp sig så att han inte byggde upp en ickeanimaliskfettrelaterad hjärtinfarkt och lämnade mig ensam med allt. Han lovade att försöka och dagen fortsatte lite lugnare än våra dagar brukar vara, trots att vi kom hem sent och trots att vi inte fick gjort det vi skulle.

Trött Erik...

Idag verkade jag ha glömt allt jag anklagat min käre oskyldige man för (och som höll humöret på topp varje minut) och fick än det ena än det andra utbrottet. Först var det för att ett möte inte började precis den sekund jag ville att det skulle börja (ingen lyssnar på mig...) sedan för att ett annat möte inte handlade om det jag ville att det skulle handla om (ingen respekterar min kunskap...) och nu, senast för att min man gjort jättefint i köket och ville att jag skulle komma in till honom istället för att direkt gå och titta på film efter att Vilgot äntligen somnat (ingen bryr sig om min vilja). Detta illtyg från min mans sida straffade sig genom att jag tog upp Charlizes havrepannkakor med banan från en tallrik som stod framme i det annars perfekt rengjorda köket, skrynklade ihop den och kastade den skrikande på golvet varpå jag sprang och stängde in mig på toaletten. Lyckades inte klämma fram en tår och tycka synd om mig själv men visst var jag fortfarande väldigt väldigt... ja någonting negativt iaf.

Det är nu några timmar senare och jag har väl blivit en liten trött version av den gamla vanliga Vilda. Jag har gjort en separerad budget utan att blanda in momsbelopp som jag blivit ombedd om och jag har börjat kolla på ställen där vi kan dra ner på kostnader så att det nya elsystemet för 63000 kan betalas utan att någon av oss ska behöva extraknäcka på industrigatan. Samtidigt har jag tittat på filmen "Julie & Julia" om bloggaren Julie Powell och hennes projekt om att laga alla recept i Julia Childs franska kokbok på ett år.

Julia Child...vilken kvinna!

Vad jag inser är att jag faktiskt alltid älskat mat, både som smaklökstillfredsställare och som konstnärsmaterial. När jag upptäckte att man kunde laga så mycket mer än de makaroner med burktonfisk- och tomatsås (sorry mamma) vi alltsom oftast åt där hemma, var det med en törst som jag närmast kan jämföra med min skrivarlust som jag började experimentera. Det var inte på grund av det inte fanns något annat i kylskåpet som jag stekte fiskpinnar i Saturnus bananlikörextrakt åt mina småsyskon (eller kanske lite) - det var för att jag ville väcka "le cordon bleu" hos dom också.

Det är dags för mig att hitta tillbaka till denna entusiastiska, nyfikna passionerade hemmakock om det så krävs förkläde, pärlhalsband, deadlines och youtube-klipp. Ja, blogg har jag ju redan.

Här har ni ett glatt recept jag hittade på när min Anna-Klara var på besök i helgen:

Senapspanerade biffar med vinaigrette:

Biffar

3 rivna morötter

1 riven zucchini

4 dadlar

1, 5 dl solrosfrön

fäsk persilja

salt

svartpeppar

persilliade

Blanda ingredienserna. Kör två tredjedelar i matberedaren och blanda sedan i resten. Låt smeten rinna av lite grann och forma till biffar. Lägg dessa på plåt och torka ca 5 timmar. Under tiden kan du tillaga paneringen:

Panering:

1,5 dl paranötter

3 msk malda senapsfrön

en skvätt olivolja

salt

vitlökspulver

Kör allt i matberedaren till en skorpmjölliknande röra.

När biffarna torkat 5 timmar, strö över hälften av paneringen och vänd på biffarna. Strö över resten av paneringen på de vända biffarna. Låt torka i ytterligare 3-5 timmar.

Vinaigrette:

1 dl olivolja

2 msk senap

2 msk äppelcidervinäger

Vispa ihop ingredienserna med gaffel och servera till biffarna och en grön sallad.

Jag lämnar er med ett litet citat från Julia Child: " I like Mac Donalds, I think they're very careful (...) I thought when they first started out their french fries were very good and then the nutritionist that they had... turned out to be erroneous that beef fat was bad and then that lard was bad and so forth and so they changed it to some kind of nutritionous oil and they've been kind of limp ever since, I never kind of eat them it's too bad and I'm always very strong about criticizing them hoping there's gonna be a change"

Jaja, det kanske inte är Julias ljus jag ska ta emot, men ljuset ska jag hitta och jag lovar att det ska skina så det spiller över på alla jag känner och möter...

Detta kan man bli glad över: första resultatet från vår nya EasyGreen - groddningsmaskin vi kommer att sälja i shoppen!
 

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.