Extremdieternas extremdiet

Vilda: Ibland, som till exempel när man pratar med sin lillebror och hans vänner, är det bra att det finns folk som tar det snäppet längre än en själv... jag stod i köket hemma hos mamma i fredags, jag hade precis kommit innanför dörren i princip. Emile springer ner för trappan i linne och shorts. "Lagar du mat åt oss?", säger han och jag blir både smickrad och glad, trots att jag inte äter lagat längre tycker jag fortfarande det är jättekul att laga maten. Så springer en av hans vänner ner efter honom och han tycks ångra sig, tar fram stekpannan.

Ja, se tonåringar...

Emile fräser på ett stort paket blandfärs och en konservburk med krossade tomater i stekpannan. Han kokar upp vatten åt pastan. Jag föreslår att han ska krydda köttfärssåsen. "Du, vi är faktiskt hemma hos oss" säger han och jag missuppfattar. "Jag menade inte att kritisera och så, jag menade liksom bara för din skull, för smaken...". Kanske tror han att jag menar att kryddor är ett sätt att göra maten nyttigare. "Nä, jag menar vi är hos oss, vad tror du det finns för kryddor här?"

Så kommer frågan, den oundvikliga, från min lillebrors kompis: "É du vegetarian?", och på nåt sätt vill jag inte förlora den status Emile har gett mig genom att visa sin uppskattning tidigare. Så jag säger, lite tonårstrotsigt, "ja, jag är faktiskt vegan till och med", och hör hur det låter som om jag förlöjligar mig själv för det val jag gjort och egentligen är stolt över. "Näe" säger Emile, "jo" säger jag, "näe det e du ente!", och han hoppas att han har rätt, "det borde du veta" säger jag, "du bodde hos oss förra sommaren. Åt vi några djurprodukter?" Emile tänker efter och till slut ramlar poletten ner. Han suckar, men hans kompis är inte säker på vad vegan är egentligen. "Äter du bara sånt som har ramlat på marken?" Emile skrattar, "näe, sån e hon ente, va heter det?" "Fruktarian", svarar jag glad över att ha någon att ta avstånd från framför två skräpmatsätande tonårspojkar, "nä, riktigt så extrem är jag inte. De är nog extremast!"

Sen kommer jag på att det finns ännu 'värre'. "Fast det finns luftarianer också!" ,säger jag ,"de lever bara på bergsluft!" Killarna skrattar och utdelar kommentarer om de knäppa luftarianerna och jag är räddad. "De kan ju inte vara friska! Det går ju inte att leva så, man får ju ingen näring och skelettet knäcks", säger han och rör i den bleka fettdrypande blandfärsen i stekpannan. Men så händer något och jag öppnar munnen, "jo, men de klarar sig rätt bra", säger jag (tyst tyst, luftarianer är weirdos säger min inre kritiker) och de stirrar på mig. "Ja alltså det är helt sjukt men de mår skitbra. Alltså man kan inte göra det i stan eller så, det måste vara i bergen men de lever långa perioder där uppe på bara luft och vatten sen kommer de ner och äter lite och sen går de upp igen. Det är ascoolt!" fortsätter jag, och min tonårsvokabulär till trots har jag förlorat dem.

Jag har försvarat de som jag använde för att komma undan med min extremdiet så nu är jag lika extrem själv.

Men så extrem är jag inte. För att fortsätta det Eaniegreenie skrev som kommentar till mitt förra inlägg så är det klart att man kan äta lagat ibland. Här är de bästa "lagatlivsmedlen" enligt raw-folket: bakad potatis (helst sötpotatis), quinoa, bovete eller vildris. Kul va?

Ikväll får ni paus från mig för Kire ska skriva,

kramar