Sandaler i stekpannan

För många?

Kire: I livssituationer där stress är ständigt närvarande (typ jämt, för många av oss?) så verkar vi reagera på många olika sätt. Vissa blir hyperaktiva, andra apatiska, några mer eller mindre otrevliga och ytterligare några hulkande och gråtande i all ömklighet. Och allt där emellan. Jag tror att jag har lite av alla nyanser, och nosar ibland på ytterligheterna. En egenskap är att jag kan låta mig dras med av stressen, och resonerar ologiskt att "nu är det redan förbaskat körigt, så varför inte hetsa ännu mer? Så kan jag sitta och tycka mer synd om mig själv sedan". Men jag har blivit bättre på att hantera den, och kanske har jag mer ork nu än vad jag egentligen inser. Hade någon för några år sedan visat mig mitt nuvarande livsscenario som en möjlig framtid hade jag kanske ryggat tillbaka och undrat...undrat om jag hade klarat att ta ansvar för så mycket, för två barn varav en är liten med stora problem (den andra är motsatsen), för en vänskaps- och kärleksrelation, för en affärsverksamhet som antagligen kommer att påverka min framtid rätt påtagligt, och dessutom ta ansvar för mig själv i allt detta. Känns som det sista nästan är det svåraste. (Och att sedan få någon tid över. Idag upptäckte jag att det växte spindelväv på roddmaskinen. Lite talande...hihi...)

För mycket?

En mer trivial egenskap, eller kanske egenhet, är att jag i stressade situationer också känner ett starkt behov av att ha koll på saker, fysiska ting, omkring mig. Jag tror att det handlar om att jag i mitt psyke tappar fattningen lite grann, och tänker att om det är något jag kan göra för att snabbt finna trygga punkter är att hitta det där borttappade kvittot, rota fram den där halsduken som var så himla fin, och som inte bara kan ha försvunnit, eller än en gång söka igenom c, d OCH e: på datorn för att få fatt på det där lösenordet som jag vet att jag sparade. Det händer dock att jag bara håglöst blir sittande, begrundandes hur många saker och lösa trådändar jag lämnat efter mig genom livet. Innan jag inser att jag ju just försöker släppa taget om den materiella ångesten. So what, liksom! Hoppas dom gillade halsduken.

För längesen att bry sig om en halsduk?

Allt detta leder mig fram till en lustig incident i förmiddags då jag kände mig lite stressad, kombinerat med att vi på flera dagar inte hade lyckats hitta vår AlphaSmart, ett slags lätt tangentbord med liten skärm som är bra att ha med sig när man snabbt vill skriva vidare på en artikel eller text. Den var helt försvunnen. Typ. Och på den hade vi massa texter till hemsidan. Jag började fundera på om vi någonsin skulle hitta den igen, när Vilda utbrast: HEUREKA! (Eller var det kanske "jag vet var den kan vara!"?) UGNEN! "Ja, ja, ja, där har vi det", tänkte jag. För sen vi slängde ut alla kastruller och täckte över spisen, och fick en halv kvm till med köksyta, har vi inte använt vår spis så mycket. Istället har den tjänat som bokhylla och förvaring för pärmar och, mycket riktigt, den där apparaten. Förresten, nu när jag tänker på det, kan halsduken ha hamnat i grytskåpet...? Bäst jag går och tittar.

För logiskt?

Vilda: Medan Kire är i köket kan väl jag ta och bidra med ett recept. Vi håller på med en pigghetskur nu för att motverka stress (i den ingår att stänga av datorn klockan åtta hm...) och jag ska få i mig 100 gram pumpakärnor om dan och två gröna smoothies m.m. Men Kire verkade inte så sugen på min underbara kursgårdskost så vi slängde ihop alla ingredienser på en bulle och det blev riktigt gott...

Fullkornsbagel med cream cheese (och massa på) 1 pers.

1 Portobellosvamp

Cream cheese:

0,5 dl kokosfett

0,5 dl tahini

1 pressad citron

1 vitlöksklyfta

2 msk näringsjäst

1 msk tamarind

lite gräslök

0,5 tsk havssalt (inte för Vilgots dåliga njurar)

Pålägg:

1 dl blötlagda pumpa- & solroskärnor

en halv liten tomat

Färsk basilika

alfalfagroddar

hampafrön

Använd svampen (utan stjälk) som bulle. Blanda alla ingredienser för cream cheesen ordentligt så att det inte blir några kokosfettsklumpar i. Bre på som smör och lägg på alla ingredienser.