Nu heter han Vilgot
Vilda: så har vi döpt vår lille pojk, Charlize stod framför en 40-manspublik (och kvinns me') i svärföräldrarnas trädgård och sa att hon välkomnade Vilgot till jorden och till vår familj, därefter skvätte hon vatten på hans hår och gav honom hans namn. Man hade förberett till kalas för de trettio gäster som stannade över natten, jag hade lagat fyra råa äppeltårtor och en vegetarisk lasagne.
Daniels
Ja, jag ställer fortfarande gärna upp och lagar icke-rå mat. Faktum är att det inte alls är ett så dumt tidsfördriv. Jag vet vad jag gör i det vegetariska köket, jag kan alla knep för att få till konsistenser och smaker, jag vågar experimentera och det blir nästan alltid bra (det var längesedan jag stekte fiskpinnar i bananlikörextrakt åt mina småsyskon) och jag vet att jag gör människor glada genom att erbjuda dem en tiptop amatörgourmetmåltid. Med andra ord har jag vegetariskt självförtroende. Gårdagens lasagne pimpades till med kanel och kantarelltapenade och till och med moster tyckte att det var den bästa lasagnen hon smakat - trots att den var vegetarisk.
I råköket är jag inte lika kaxig men jag känner att jag håller på att få koll - trots att jag fortfarande kan känna en reflexaktig iver inför bilresor, eftersom jag har inprogrammerat stopp på minst tre bensinmackar (vilket i mitt förra liv innebar en marabou digestive 100 g, en bulgur seafood, ett gäng lösgodisgeisha i en papperspåse, en burk catch eukalyptus och en twix), och trots att jag är uppfödd på mackor och nötkräm och trots att jag fortfarande nästan tvångsmässigt grubblar på vilken min bästaste bästa lagade favoriträtt är och när jag ska äta den för allra sista gången.
Sallad! Woohoo!
Under Vilgots dop dukades middagen fram efter ceremonin. Det var lasagne som sagt, fyra smörgåstortor, fisk och potatissallad och så vanlig sallad då, en sån som vi kunde äta. Sedan blev det tårta, mina tårtor, kladdkaka, budapest och så hallongräddtårta. Efter tårtorna var folk tydligen inte mätta så svärmor tog upp en burk korv från källaren och kokade åt folk med korvbröd och sist blev det nattamacka kring elvatiden.
Vår del av buffén
Det finns två sätt att hantera situationen: det ena är att sticka huvudet i sanden, äta lite sallad och bara de råa äppeltårtorna och efteråt gå och lägga sig och putmunnande påstå att allt är orättvist, att hur kan det vara så att de som inte bryr sig om sin hälsa eller som har helt uppfuckade tankar om hur man uppnår hälsa får allt det roliga, medan man själv, som har förutsatt sig att leva i 120 år, får sitta och tjura på rummet hela kvällen för att ingen annan sett till att fixa råbuffé åt en. Det andra är att säga skit samma, det är ändå för sent, jag har ju smakat på lasagnesåsen när jag lagade den, allt är kört, jag får detoxa imorgon. Och att sedan slänga sig i allt man ser och allt man känner lukten av, tre bitar smörgåstårta med räkor på och när ingen ser går man och snor fetaost från den andra tårtan, tre bitar lasagne plus lite extra ostknapertäcke, ett litet salladsblad för att gömma tallrikens innehåll. Sedan smakar man på alla tårtor och hämtar mer tills det tar slut och så avslutar man kvällen med några ostmackor alltihop nedsvalt med starköl. Så vaknar man klockan två och mår dåligt och man öppnar fönstret men det hjälper inte så man tvingas återuppleva tonårens nära bekantskap med toasitsens innanmäte. Sedan kan man desperat kompensera det hela med fruktfasta dagen därpå och förtvivlat intyga sig själv att man har ett fullkomligt normalt förhållande med maten.
Motivationen i skåpen
Vi vill naturligtvis inte kännas vid något av alternativen. Jag bara säger. Vill man leva 120 år så är det det man har att förvänta sig.
Eller inte...?
PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.
PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.
Inlägg
Oj, vad hemskt det låter.
SvaraRaderaVisst är mat en social sak i många sammanhang, men det är inte alls konstigt om man tar med sig sin egne mat och bakelser. Alla ska ju kunna vara nöjda och glada med vad de äter utan att avundas någon annan. För om man avundas är det inte alls lätt att umgås med de ndra människorna.
Om det är kalas gör jag alltid något gott att ta med mig, och även om det inte behövs tar jag med mig en hel måltid råkost, ifall jag skulle vilja äta mer än bara gottissaker :)
Råkost är det bästa som finns!
<3
Amanda
http://artali.qh.se
Grattis till lillen som fått ett namn!
SvaraRaderaAtt äta traditionell mat är lite som att öppna Pandoras ask. Det bästa är att acceptera dina bakslag med samma kärlek som man gläds åt sina framgångar.
Ja visst är det det... jag tänkte faktiskt prisa idag :-) Men det är bra med tips om hur man ska göra i såna situationer
SvaraRaderaMan lär knappast bli 120 år om man har den relationen till sig själv och maten man äter.
SvaraRaderaSådana tankar föder bara ohälsa.
Det är ju faktiskt inte hela världen om man råkar stoppa i sig något som varit upphettat. Speciellt med tanke på vad man glufsat i sig tidigare i livet.
Men visst kan det skapa problem i sociala situationer om man inte uppför sig konsekvent. Därför tror jag att det är ganska vanligt att vilja smyga med sina brister. Skulle man tacka ja till dendär broccolipajen vid ena släktträffen så blir det betydligt svårare att tacka nej till smörgåstårtan vid nästa.
När jag började äta en hög procent rått så åt jag fortfarande vad som bjöds när jag var bortbjuden (så länge det var vegetariskt). Mest för att det var enklast så. Och jag hade inte dåligt samvete över det.
Men tillslut tröttnade jag på matsmältningsproblemen jag fick efter middagarna så jag började helt enkelt ta med mig min egen mat istället. Det är ju egentligen inte svårare än så.