Den råa sanningen om Malmöfestivalen

Vilda: Klockan är 01:20, vi lämnar Limhamn med en sovande minipojke och en åttaåring som agerar lika gammal som sin bror efter sju timmars Sims djurliv. Charlize ligger mot Kires hopknöglade gul- och grönrandiga hood från H&M som jag en gång i tiden tvingat honom att köpa (då han bara ägde blå kläder och vi inte infört konsumtionsstopp) och lyssnar på ett kassettband med vaggvisor. Kire har lånat en gammal kopp han hittat långt bak i

mammas köksskåp och dricker svart te medan han kör för att hålla sig vaken till "när lillan ska sova" och saxofonmelodier à la Karl Bertil Jonssons jul. Han säger att det känns magiskt att lyssna när Mio min Mio dånar i baksätets högtalare och vi tar oss fram på de folktomma vägarna. Själv sitter jag och tittar igenom likviditetsbudgeten för att se om vi klarar oss. Vi fick vår första räkning idag. De tre första månadernas hyra samt en deposition på tre månader och lite fastighetsskatt. 54.000 kronor...

Vi åkte tillbaka till Brösarp igår med bagageluckan full av nyheter; en kokbok med rå grekisk mat, en ny David Wolfe-bok och massa nya intressanta livsmedel. Just nu står en stor bytta blötlagd Irish Moss i kylskåpet (alger med neutral smak, en rå och vegetabilisk form av gelatin). Imorgon ska det bakas chokladtårtor och tillagas tofu enligt recept jag längat länge efter att få följa... I Johans paket med den nya torkugnen fick vi dessutom en överraskning i form av krossat Purple Corn så imorse påbörjade jag en kur Purple corn-vatten. Det ser ut som rödvin (se bredvid) och smakar krita men vem vet, kanske vaknar jag om två månader och slipper bära glasögon. Lunchen bestod av en grön blåbärssmoothie, mest av lathet. Hela förmiddagen hade vi nämligen pendlat mellan att ta hand om Vilgot och tävla om vem som kunde bre ut flest viktiga planeringspapper på köksbordet eller hitta flest nyhetsbrev från olika rawfood-sajter att dissekera, analysera och ställa upp i tabeller.

Ett glas krita?

En av de enda nackdelarna med en grön blåbärssmoothie är att den lämnar sina spår. Dricker man en sådan till frukost är det bäst att man borstar tänderna framför spegeln, om ni förstår vad jag menar. Dricker man den vid en annan tidpunkt får man se till att gurgla ordentligt efteråt. Och det hjälper bara mot de lila små blåbärsgrynen mellan tänderna, det som sitter fast i mungiporna kanske också går bort men beroende på ens tendens till att få rödvinsläppar slipper man inte undan helt.

Efter lunch ringde mamma och frågade om vi hade råkat få med oss hennes hemnyckel och efter lite rotande konstaterade vi att så var fallet. Hon sa att hon inte skulle hem efter jobbet "jag ska direkt till landet och sen ska jag vara där över helgen." sa hon och tillade att min lillebror var på väg hemifrån "Emile kan inte låsa nu..." Dessutom hade vi märkt att vi råkat glömma nätadaptorn till datorn i Malmö. Vi hade inte så mycket val; vi tvingades ut på vägen igen, mitt under första kvällen på Malmöfestivalen. "Ska vi passa på och fira dig?" frågade jag Kire och drömde att jag kunde bli lite barnledig, inte så mycket från den som vi faktiskt KUNDE lämna ifrån oss som från den som sitter fast på mig:

Alltså bestämde vi oss för att ta en runda på festivalen för att i förskott fira Kires 29-årsdag och se om vi hittade något litet hak att ta ett glas vin tillsammans på. Vi klädde oss i det allra finaste vi hittade medan vi hastigt packade ihop våra barn. Jag flätade håret och satte upp det fint med en gulglansig scarf jag nästan aldrig använt. Kire putsade sina glasögon och stoppade undan dem, rufsade till sina lockar och försökte tämja några strötester här och var. Men när vi såg oss själva i spegeln var det något som inte stämde. Vi såg inte helt friska ut. Våra läppar hade antagit en diskret lila ton, en som på ett inte alltför klädsamt sätt framhävde det faktum att vi suttit inne och jobbat alldeles för mycket i sommar.

Några kubikmeter biogas senare var vi i Malmö och läpparna var fortfarande som hämtade ur en andrascen i "Six feet under". Dessutom hade jag omedvetet gnuggat mina så hårt under resan att de börjat flagna. Men vi lämnade Charlize hos Johan och gav oss iväg ändå. Äventyr som äventyr.

Vi gick omkring och strosade bland matstånd och försäljare av fluorecenta pannband, mindes stunder från pubarna vi gick förbi, kände dofterna från minimunksvagnar och tittade på festivalfirarna. Tuperade blonderade rockabilly-tjejer i gäng stod och rökte med mangafriserade killar, två barnvagnsförare försökte desperat klämma in sig där mellan folket någonstans, en rakad snubbe med ölburk i hand lutade sig bakåt i limbo för att hälsa på Vilgot upp och ner och hela Malmö andades av alltför höga förväntningar. När dessa senare ikväll kommer till att krossas kommer Malmö andas slagsmål, spyor och krossat glas.

Det som har förändrats sedan sista gången jag besökte festivalen är naturligtvis mest jag själv. Plötsligt ser matstånden inte längre lika mysiga ut. Plötsligt tolkar jag inte längre köerna till de friterade bananerna som väntan på en stunds njutning utan snarare som en väntan på att tillfredsställa behov som aldrig kommer att mättas. Jag ser det så tydligt nu, allt det sociala som anpassas efter maten. En fika, en middag, en varmkorv på macken efter fyllekvällen; alla olika sätt att umgås. Malmöfestivalen är ett sätt.

Och så tvärtom naturligtvis. På samma sätt som jag tycker mig se sanningen om folks matvanor har nog många lika svårt att anpassa sig efter min förändring som jag själv har. Jag försöker se det ur mina bekantas perspektiv. Allt som rubbas när de inte längre vet vad de ska bjuda på när man kommer på besök.

Att man faktiskt sörjer vänskapsrelationen med någon som ändrar sin kost på ett så drastiskt vis. Plötsligt är inte vännen längre med på samma

sätt, lever inte riktigt i samma värld, den lagade matens värld. Plötsligt inser man att det är slut med spontana nattbakade muffins med kanelströssel och smöriga kanelsnäckor på Martas café. Att inte längre kommer vännen att ringa när som helst på dygnet och säga "Har du något sött hemma?" och springa upp om för att länsa ens skåp på

gammal äcklig likörchoklad man fått i present av en moster som varit i Schweitz. Och det är klart att det är svårt. Det är som att förlora sin rökpartner på jobbet, även om man vet att man själv också kunde sluta blir det inte lättare att gå miste om sällskapet för det. Ciggen som vänskapsband, maten som socialt klister.

Men min mormor är inte mindre min mormor för att jag aldrig mer kommer att få smaka på hennes fantastiska grekiska paj. Och jag är inte mindre jag för att jag inte käkar falafelrulle. Jag hoppas att mina icke-råa vänner kommer att fortsätta behandla mig som de gör och att de vänjer sig vid min livsstil så att det inte längre blir konstigt och obekvämt. Och jag hoppas att jag kan lära mig kommunicera om min kost med min omgivning på ett sätt som inte uppfattas som implicit kritik mot deras.

Vegetarian? Jovisst. Fast inte på pizza. Och inte på semester. Annars absolut.

Men ett glas rosé fick vi i oss i alla fall och efter kvällen på stan byggdes grunden till Kiviks lilla råas hemsida hos far min. Nu är vi på vägarna hem till Brösarp igen för att vi hellre vaknar där än stressar tillbaka till bunken med Irish Moss imorgon bitti. Det är kolsvart ute och jag lyssnar till Helene Sjöholms ljuva stämma medan jag försöker att låta bli att pilla på mina värkande läppar.

Läs även andra bloggares åsikter om raw food, hälsokost, hälsa, familj, vänskap, malmöfestivalen, purple corn, barn, irish moss, skönhet, vanor, fylla

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.