De allra renaste åren

En bil, en Kire, Malmö...

Vilda: Vi är fortfarande i Malmö. Kire sitter här bredvid och arrangerar artiklar och mittenfält för maximal användarvänlighet. Själv har jag äventyrat mig på pappas vind och hittat gamla körkortsteoriböcker som kan komma väl till pass. Det känns som att jag borde satsa på det nu när jag bor på landet. I höstas, när jag och Kire åkte på vår tre månader försenade bröllopsresa till Frankrike, körde han hela vägen. 140 mil första dagen, ingen maca eller camu camu där inte, det var ren red bull hela vägen.

Fusk, inte alls under bröllopsresan... men passar in på Frankrike iaf

Det ska dock noteras att ingen i den ursprungliga familjen Rosenblad (Kire är ju ingift) har nån bilvana. Farmor och farfar hade bil en gång i tiden men det enda pappa minns av den var när han en gång skulle få skjuts av sin mor till badet. Hon var då så livrädd över att köra bil att det gick snabbare för honom att kliva ur bilen och gå bredvid än att åka med. Till slut gav också farfar bort bilen. Sedan dess har varken pappa, faster eller min farbror lyckats skaffa sig körkort och jag har följt i deras fotspår.

Vissa av mina egna fotspår önskar jag att övriga i min familj skulle vilja följa.

Jag har fyra syskon i åldrarna 19, 17, 15 och 14. Den äldste spelar World of Warcraft hela dagarna (men tränar och söker jobb mest hela tiden intygar han). Igår var jag på besök och hörde hans vänners imponerade rop över hans skicklighet att dräpa en trollpacka med kräftstjärt och jag måste komma ihåg att berätta för honom om alla dessa som betalar tusenlappar för karaktärer som hans. Det kanske skulle hjälpa honom att slippa ur det där fåniga jobbtjafset.

Men vad skulle han då spendera dessa tusenlappar på? I fem plastpåsar vid soffbordet på hans rum låg resultatet av någon veckas provianter. Det var hemmakvällpåsar med tomma chokladprasselpapper, chipspåsar, läskflaskor och red bull-burkar. Det var kexchokladspapper och Marabou 250g-papper, rester från storpack delicatobollar, Gille-kakor och några ouppätna gelehallon, hämtmatsplast, pizzakartonger, pizzakartonger och pizzakartonger. Min lillebror har problem med extrem trötthet. Han har till och med sökt läkarhjälp för det.

Han och min lillasyster äter inte det mamma köper. Det ligger kvar i kylen medan den ene springer iväg och köper färdigbaguette och den andra klagar och säger till sina vänner att hon inte får någon mat hemma. Under den tiden ligger maten och blir dålig och mamma får slänga alltihop. Igår pustade hon ut när kyckling och pommes frites blev godkänt av barnen. Inte ens det var hon säker på.

Den andra lillasystern är femton och har storögt beundrat pappas förvandling. Hon önskar att hon kunde äta som oss, säger hon med munnen full av kycklingkebab men hon kan bara inte LEVA utan kött. Starka ord kan man tycka men hon är femton och hon är söt och gullig och ibland smakar hon en tugga eller så av det vi lagat. Hon älskade zucchinipastan vi bjöd henne på för ett antal veckor sedan. Sedan dess har det varit svårare att hitta något accepterbart.

I förrgår satt hon och en väninna och åt kebabpizza och hennes väninna frågade lite om vår konstiga kost och jag berättade och hon fick smaka en klunk mandelmjölk (som jag trodde var lätt att gilla). Hon såg ytterst plågad ut och min lillasyster skrattade och sa "Jag vet, all raw food smakar så där" Detta har hon sagt varje gång vare sig hon smakat bananpannkakor, sallad, soppa, bröd eller glass.

Vart tar den riktiga maten vägen ;-)?

All raw food smakar likadant... Hur kan det vara att riktig oförändrad, oupphettad äkta mat kan uppfattas som "likadan" medan att växla mellan olika färdiglagad, sockrad, saltad och glutamatberikade kebabrullar/ pommes frites med vitlöksmajonnäs/ baconpizzor och billys piroger ses som en varierad smakupplevelse? Ja visst åt jag också skit när jag var tonåring men jag åt inte färdiglagat varje dag, inte ett halvt kilo godis varje kväll och inte tre påsar chips varenda helgdag. Se här för fler trevliga skapelser.

Obesprutade svenska tomater och kravbananer

Och mamma må vara orolig över att barnens kost är lite enformig men det är min familj hon oroar sig för mest. Det är när Chalrize läser innehållsförteckningar för att försäkra sig om att hon inte får i sig socker när hon bara vill ha en smörgås som hennes mormorsinstinkter väcks. Det är vi som måste producera bevis i form av vetenskapliga rapporter för att rättfärdiga vår familjs kostrestriktioner.

En sak jag däremot kan känna rättfärdigar kritik är att jag snart fyller trettio men måste be min man om skjuts så fort jag vill lämna Brösarp. DET har jag svårt att försvara.

"I am a perfect mother, I am a perfect mother, I am..."

Natti från hemmafrun

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.