Snabba meloner och stora visioner...

Kire: Har precis avnjutit en rå grekisk "frappé" - en uppfriskande dryck på melon (en hel av honungsvarianten), agavesirap (4 tsk), rå tahini (1 tsk), carob (1 tsk) och några nypor kanel samt en massa krossad is. Som det går att se på bilden var det förbaskat gott. Melonen bryts ju dessutom ned snabbare än något livsmedel och kan orsaka riktigt ont i magen om den äts som efterrätt (då den drar med sig allt annat som egentligen skulle behöva stanna längre i magsäcken), så jag rekommenderar frappen som förrätt eller läskande hängmattedryck.

Igår tillbringade vi största delen av dagen på Lunds Universitetssjukhus där Vilgot genomgått en rad undersökningar för att se hur hans njurproblem utvecklats. Han föddes med dubbla system på ena sidan (han har tre njurar - och hans mamma har fyra!) vilket har orsakat vissa komplikationer men allt ser ut att gå åt rätt håll. Medan vi satt och väntade på ultraljud, röntgen och gammaundersökningar skissade vi på framtidens projekt med mindmaps, listor och projekteringsmjukvara. Det hela föreföll ganska nördigt, men just nu har vi så mycket idéer och tankar som bubblar att vi måste försöka strukturera oss.

När vi satt där slog det mig plötsligt vad märkligt det var att just jag skulle sitta som barnledig/arbetslös och måla upp storslagna planer för ett råkostcafé. När jag började läsa miljövetenskap på Linköpings Universitet 1999 hade jag en föreställning om att jag skulle ta mig igenom de fyra åren på magisterprogrammet snabbt och effektivt: jag skulle komma ut på arbetsmarknaden tidigt, inte ens fyllda 23, och vara en av de där unga, eftersökta, disciplinöverskridande fil. magarna med den senaste kunskapen som alla skrek efter. Kanske kunde det blivit så, men idag är jag ganska glad över att det landade i motsatsen. Inte så att jag nödvändigtvis kom ut som gammal på arbetsmarknaden, ointressant och enspårig, men snarare mer åt det senare hållet.

Jag till höger som skojfrisk 20-årig student (flankerad av bästisen Henning)

Nog med självanalyserande. Det jag ville komma fram till var att jag inom ramarna för Raw Food (lika bra att använda den internationella termen för att inte snubbla in på svenska definitioner) lite oväntat har kunnat fläta in mycket av mina gamla kunskaper och intressen. Som ekologi och ekoodling. När hälsan står i centrum blir det naturligt att försöka hitta råvaror och produkter som odlats och framställts utan kemikalier och tillsatser. Efter att ha träffat och samarbetat med ekoodlare både i Sverige och i länder som Brasilien och Indien vet jag hur enskilda människors liv kan påverkas och civilsamhällen kan stärkas genom alternativa odlingssätt.

Därför blir jag rent sagt förbannad när jag läser docent Björn Lundgrens debattartikel i SvD:s Brännpunkt. Lundgrens bärande argument handlar om att den s.k. konventionella odlingen ger minst lika goda resultat vad gäller kvalitet, produktivitet, uthållighet och ekonomi, och att den enda anledningen till att ekologisk odling fått fäste i Sverige är enfaldiga subventioner från staten, orsakade av miljörörelsens påtryckningar. Han menar vidare att "påtvingandet" till "u-länder" av ekoodling är något som hindrar bekämpande av svält, även om han inte helt avspisar en begränsad inblandning av ekologiska metoder i det kemikalieintensiva jordbruket. Björn Lundgren är säkerligen dubbelt så gammal som jag, men när han påstår sig ha över 40 års erfarenhet av arbete med u-länder, så undrar jag vilket planet han varit på och vilka människor han träffat. Bara det faktum att han efter så lång utlandserfarenhet använder termen u-land är förvånande. Bland de flesta humanitära organisationer ses detta begrepp som föråldrat och mycket missvisande då det bygger på en bipolär endimensionell syn på vissa länder som utvecklade och andra som outvecklade.

Även om jag sett fantastiska konkreta resultat från både Nord och Syd vad gäller potentialen i ekologisk odling vill jag inte hamna i en skyttegravsdebatt om teknikaliteter som kväveupptag, avrinning eller ton skörd per hektar och år. Istället vill jag bara kort säga att ekoodling faktiskt på många håll i världen handlar om mer än bara "bekämpningsmedel och konstgödsel - ja eller nej?". Det handlar om att plocka upp gammal vettig kunskap och blanda den med moderna ekologiska rön, om att bygga samarbeten jordbrukare emellan, om att skippa stora mellanhänder och med det erbjuda bra produkter till bra priser så att både lantbrukare och konsumenter får mer kvar i plånboken, om att hindra ökad storskalighet och med det avflyttning från landsbygden, att öka lantbrukarnas kontroll över sina liv, gårdar och det de producerar (och mycket mer...).

Vid en marknad för ekologiska grönsaker i södra Brasilien

Idag kontrolleras tillverkningen och distributionen av förädlade och genmodifierade utsäden och de växtgifter som de är avsedda att användas med av en handfull gigantiska företag. När lantbrukare världen över anammar dessa odlingsmetoder avsäger de sig självbestämmanderätten och blir löpande-band-arbetare i jordbruksindustrin. De köper utsäde från ett företag, lovar att inte spara och plantera ut nytt från skörden som de gjort i 8000 år tidigare, utan att köpa nytt, lovar att sälja skörden till samma företag och att acceptera royalties och de prisreduktioner som företaget kan ålägga när "skörden inte håller riktigt hög kvalitet". Det här är inga konspirationsteorier, jag har sett det med egna ögon, och sett ögonen på dem som hamnat i skuldfällor och fattigdom på grund av att de hamnat i den moderna, "konventionella" odlingen. Och då har vi inte ens nämnt missbildningar och sjukdomar på grund av användningen av bekämpningsmedel.

Som en sista springande punkt skulle jag vilja bemöta ekoodlingskritiken ur en råkostares synvinkel. När man idag pratar om jordbruk och dess olika metoder, om hur man bäst kan bekämpa svält, så är man otroligt snäv i sitt perspektiv kring vad det egentligen är man ska odla. Spannmål, ris, hirs, majs, soja...listan kan inte göras särskilt lång. Istället ska världens befolkning äta enbart en handfull grödor (eller de industriellt förädlade produkterna av dessa). Samtidigt finns det på vår planet tusen och åter tusen olika sorters grönsaker och frukter som räcker till att täcka våra näringsbehov många gånger om (till skillnad från hybridiserade spannmål som där man förädlat fram snabbväxt på bekostnad av naturligt vitamin- och mineralinnehåll).

Många av dessa grönsaker och frukter kräver av naturen mer hållbara odlingsmetoder och de går också att samodla på olika sätt, och genom detta använda marken mer effektivt och låta dem verka som ekologiskt växtskydd för varandra. Frukter är i många fall trädväxande och kan fungera som koldioxidsänkor och fruktträd kan även integreras i hållbara skogsjordbruk. Även i Sverige har en utveckling mot storskalighet och effektiviserande lett till att vi i grönsaksdiskarna får hålla oss till godo med en sorts morot, två slags tomater, en typ av gurka o.s.v. När det existerar hur många olika typer som helst, med skiftande smak, form och färgnyanser.

Vad gäller traditionella spannmål väljer jag som råkostare bort dessa, först och främst för att de i sin hybridiserade form idag innehåller allt för mycket gluten, vilket faktiskt är en för tarmen irriterande och inflammatorisk substans. Men också för att de i de flesta fall odlas storskaligt och kemikalieintensivt under kontroll av ett fåtal stora företag (men märk väl, jag är den siste att döma lantbrukarna själva!).

Tänk om vi kunde få se några råkostare på jordbruksdepartementet och på FAO. Vad skulle kunna hända då?

Peace and out,

Kire

Läs även andra bloggares åsikter om melon, raw food, ekologi, jordbruk, bistånd, gluten, björn lundgren

  

PS: köp härliga superfoods, raw food-produkter och annat mumsigt, ekologiskt och braproducerat på vår trevliga sida råvarubutiken.