They likey-goji

Vilda: Igår åt vi middag bestående av jordgubbs- och bananmandelmjölksshake medan alla andra frossade i rökt lax, potatis
och pestogräddfil. Vilken tur att man verkligen gillar jordgubbs- och bananmandelmjölksshake. Och att man hade en del äpplen att mumsa på på vägen hem.

Vi är tillbaka från plågsamma ostmackefrestelser nu, Charlize har fått se sitt rum och vårt lilla radhus för första gången. I hennes klass går två andra barn från byn där vi bor; vår granne och en tjej som har en isländsk pappa (vilket även Charlize har). Så vi knackade på på dörren bredvid för att barnen skulle få träffas. De är tyskar och pratar ingen svenska men av någon anledning så förstod man ändå allt de sa. Det var svårare i så fall att göra sig förstådd. De talade om hur svårt det var att hitta salt utan klumpmedel här och hur hemskt det svenska brödet smakade. Men så berättade de också att sonen var nötallergiker... Hmm... hur ska vi ha en stackars nötallergiker hos oss, vi som har nötter i burkar över högt och lågt...


Vi har annat besök här idag; från Arboga pastejstaden själv, Kires föräldrar bor runt knuten på ett jättevackert vandrarhem. Efter en het vandring bland hallonodlingarna i Norra Björstorp bjöd vi på tårta för att fira att Charlize kommit hem. Smeten var gjord på morot och gojibär och fyllningen en gammal vanlig cashewfyllning. Ska jag vara ärlig har väl jag alltid haft svårt för gojis, det har faktiskt Kire också, det är något lite "varmt" i smaken som känns underligt. Men blötlagda och som bas för en tårta slank det ner. Vi har fått vår kamera också. Men innan vi har lärt oss att använda den så blir bilderna fortfarande bättre med min mobilkamera!




Det var faktiskt hela vår middag. En liten tårta som fick plats på en dessertassiett, delad på fem personer. Och föräldrarna blev proppmätta och stormförtjusta och förvånade igen trots att de fått smaka chokladcheesecake, spinach masala, pekanglass med browniesmulor m.m.

Kires mamma Irene rapporterade att mormor tyckt Kire var så smal när vi vart och hälsat på. "Är han riktigt frisk?" undrade hon och ignorerade att hans hår underligt nog blivit lockigare, hans hud mjukare (iofs lättare för mig att lägga märke till) och att hans påsar under ögonen försvunnit. Han har dessutom fått bättre kondition utan att ha tränat sig till det (dock lägger han manken till det nu...) och har blivit helt frisk från magbesvär och yrselattacker... naturligtvis menade hon bara väl men det är underligt att den låga vikten är någonting som får folk att haja till så där. Hade han vägt tio kilo för mycket hade ingen reagerat.

På en raw food diet kan det för övrigt börja så. Man går ner i vikt, när metabolismen kommer i balans, kanske lite mer än man önskar. Sedan är man kvar där ett tag tills man går upp de där kilona som man saknat igen.

Själv har jag kommit igång med teckningarna till hemsidan. Här har ni lite bilder för att sätta igång nyfikenheten: